En oroande trend

I skuggan av VM smög allsvenskan i gång.

Kalmar FF mötte Mjällby AIF på Guldfågeln Arena och en nära vän till mig sa efter matchen:

– Det var som att se en match i slow motion.

Och jag tänkte på det som jag alltid försökte följa när jag själv spelade fotboll; ska man jämföra ska man helst jämföra med något som får en att se bättre ut.

Men VM får lätt allsvenskan att se sämre ut.

Erkan Zengin klagade nyligen på allsvenskan.

– Allsvenskan är inte dålig – den är en katastrof.

Om den nu är en katastrof kan man konstatera att Erkan Zengin inte direkt hade det enkelt att dominera i den katastrofalt dåliga serien. Som mest gjorde han tre mål under en säsong i Hammarby IF.

Fast om man jämför allsvenskan med VM kan man kanske ge Zengin rätt.

Man kan dock se det på så många olika sätt.

I debatten är allsvenskan alltid sämre än någonsin. Det sa man faktiskt redan på 1960-talet.

Avståndet till den absoluta toppen i Europa har obönhörligen ökat (de rika blir rikare och därmed bättre).

Men det finns en annan sanning också.

Står sig allt bättre i Europa

Allsvenskan har närmat sig Europas mellanskikt och Malmö FF (okej, onsdagens insats mot lettiska FC Ventspils ingår kanske inte där), AIK, HIF, Elfsborg och också stundom mitt Kalmar FF har här och där gjort starka insatser i Europa.

Så på ett sätt är allsvenskan mer konkurrensduglig än vad många påstår.

Samtidigt kan man se det på ett annat sätt.

Hammarby IF:s tränare Nanne Bergstrand talade på presskonferensen efter Hammarbys seger mot Öster i superettan om att superettan är ”20–30 år efter” och jämförde med tysk fotboll.

Nanne Bergstrand klagade på cynismen som råder rent taktiskt i superettan. Det går att applicera på svensk klubblagsfotboll i stort.

Samtidigt är cynism ett svårdefinierat begrepp. Hur mäter man cynismen i en serie?

Cynism kan ju också vara bra. Vem vill ha dess motsats, naiva spelare och lag?

Jag förstår emellertid vad Nanne Bergstrand menar.

Och jag tror att för stor dos cynism får vår fotboll att stagnera.

VM i fotboll får mig att konkretisera en känsla till en tanke.

Det är inte det Erkan Zengin pratar om.

Rädslan är för stor

När jag tittar på allsvenska matcher 2014 ser jag inte dålig fotboll. Men jag skönjer en tendens som oroar mig (och som till slut kan leda till dålig fotboll). En riskminimeringsfotboll. Många lag spelar på motståndarnas misstag, lyfter gärna bollen över det egna mittfältet för att inte riskera att tappa den i farliga lägen och rädslan lägger sig som en våt filt över matcherna. Det Malmö FF står för, står de nästan själva för.

Många andra agerar som om de är nykomlingar som ska etablera sig i allsvenskan.

En försiktighetens fotboll härskar.

Jag förstår varför man är försiktig. Och det är ju inte nytt för i år.

Jag var själv som spelare en lojal representant för riskminimeringen.

Fast hur bryter man ett sådant mönster?

Det är en svår debatt att ta, i synnerhet om du är spelare eller tränare. Att kritisera är att vara en dålig förlorare. Att kritisera är att vara en dålig vinnare. Och att kritisera är att bryta med det kollegiala.

Fotboll handlar ju också om att vinna fotbollsmatcher och varje tränare väljer på vilket sätt. Segrar rättfärdigar allt. Eller?

Jag älskar allsvenskan.

Fast på samma gång – när jag ser en konstgräsmatch i serien (och är inte alla matcher snart konstgräsmatcher i allsvenskan?) där närkampsspelet är bortraderat, där djupledsspelet är obefintligt och där tempot blir enahanda som en följd av underlagets beskaffenhet – längtar jag efter dueller, tempoväxlingar och det bultande hjärtat hos spelare som vågar och vill och får.

Allsvenskan kan vara allt det där.

Jag önskar bara att den var det oftare.

Henrik Rydström