Jag njöt av att spy galla över motståndarna
Publicerad 2014-05-02
Rydström: Jag trashtalkade för att inte bli överkörd
”Du är den överlägset sämsta fotbollsspelare jag någonsin spelat mot, det är helt otroligt att du ens fortsätter spela, du kan ju inte tycka att det är roligt. Fast jag tycker det är bra att du gör det, du är så dålig att det är en fröjd att möta dig, då vet man att man vinner.”
Vi mötte Örebro SK på Behrn Arena, det var några minuter kvar och vi ledde betryggande. ÖSK:s mittfältsgnuggare, Fredrik Nordback var sen in i en duell mot mig och jag tände till.
Och spydde ut mina sårande ord mot Nordback.
Det är inte alltid man hinner formulera sig så ordentligt. Sällan hinner man säga mer än en kort mening. Djupsinnigheter som ”Idiot!” ”Fuck off!” ”Håll käften!”.
Och det är snarare frenesin och mängden saliv som är avgörande än själva ordvalen.
Men nu, mot Fredrik Nordback i ÖSK, hann jag säga mer än så.
Jag sa det lugnt och sansat, aningen överlägset och jag njöt av det. Njöt av att vara i kontroll av situationen, av att se hur mina ord borrade sig in i märgen på Nordback, av att jag lyckades formulera mig på ett sätt som han inte kunde avfärda. Han sa ingenting i retur.
Några timmar hade det njutningsfulla övergått i en känsla av ånger. Varför sa jag så? Var det inte förbannat onödigt?
Jag tycker att väldigt mycket i tillvaron består av ytterligheter. Man är både och. Både osäker och bestämd. Ond och god. Precis så har det varit när det gäller mitt sätt att vara på planen. Jag har varit både lugn och galen.
Och om jag i matchsituationen ryckts med och sagt saker som i stunden känts bra har det något senare känts onödigt och klumpigt.
De yngre tyckte jag var en idiot
Så när jag vann omröstningar om den största trashtalkern i allsvenskan förstod jag varför de andra spelarna röstade på mig. Samtidigt som jag inte förstod det alls.
För lika ofta som jag var en galning var jag ju trevlig och sympatisk.
I slutet av min karriär märkte jag att det var det sistnämnda som oftare slog igenom. Kanske för att det då hade hunnits skapa band till de andra spelarna. Man hade mötts tillräckligt många gånger för att flera sidor hade tillåtits träda fram. Då var det snarare yngre spelare, som jag aldrig tidigare hade mött, som tyckte att jag var en idiot. Och de tyckte det utan att jag ens hann säga något. Men de hade läst om mig, hört om mig och hade skapat sin uppfattning utifrån det.
Jag åkte ur Allsvenskan 1999 och 2002 med Kalmar FF och när vi nu var nykomlingar – igen – 2004 hade jag bestämt mig. Jag skulle ta plats. Vi skulle ta plats.
Så jag valde att överdriva tjafset på planen. Om en motståndare sa något till mina lagkamrater eller till domaren skulle jag direkt säga ännu mer tillbaka. Jag skulle bli obekväm. Det är klart att det då slog över ibland. Blev fel.
Aggressiv i stället för nervös
Ibland var det också väldigt beräknande. Det handlade ju om att sända ut signaler – till motståndarna, till våra fans och inte minst till mina lagkamrater – att vi aldrig tänkte vika ner oss och i valet att antingen framstå som en dåre och inte odla vänskap med killarna i Blåvitt eller Halmstads BK eller att leda mitt lag framåt, vidare var det enkelt att välja det sistnämnda. Jag fick väl ikläda mig rollen som gaphals om det ledde till sportsliga framgångar.
Det fanns emellertid en anledning till. Den viktigaste.
Tjafset var också ett sätt att trycka tillbaka min nervositet och osäkerhet. Om jag reagerade och blev arg tog adrenalinet och aggressionen över och överröstade de andra känslorna i mitt inre.
Jag trashtalkade för att inte bli totalt överkörd på planen.
Innerst är jag en velourkille.