Bank: Kan bli den viktigaste vi har, både nu och framåt
GONDOMAR. Ska Sverige satsa på superakademier? Eller ska många spela länge, lära sig annat?
Diskutera medan Viktor Gyökeres erövrar världen.
Det är inte omöjligt att han sitter på en del av svaret.
Bland det roligaste jag vet med att följa landslaget på nära håll är när det händer saker med dynamiken.
Man ser det i de små detaljerna, mitt i den sömniga landslagsvardagen. Plötsligt börjar en blyg nykomling ta lite plats, plötsligt byter någon lekkamrater i en uppvärmningsomgång av grisjonglering. Ingenting händer, men allt har hänt under tiden.
Det har gått ett drygt halvår sedan jag skrev en krönika under rubriken ”Gyökeres kanske blir den viktigaste vi har”, kallade honom ”Pansarvagn”, och här är vi nu. I Portugal, där de kallar Gyökeres O Tanque (Pansarvagnen), eftersom han inte kan sluta göra mål.
Innan måndagsträningen träffade jag en engagerad pappa som undrade om jag kunde hjälpa hans lille nioårige son, iklädd Sportingtröja, att få en autograf av Viktor Gyökeres.
– Han är galen i honom. Han gör hans målgest hela tiden.
Sedan ramades träningen in av hundratals småttingar som skrek efter en svensk anfallare.
Till tisdagsträningen släntrade Gyökeres in sist av alla, med blicken riktad ner i mobiltelefonen. Sånt gör man inte när man är färsk i miljön, sånt gör man när man är medveten om vem man är, vem man är på väg att bli, vem man redan blivit.
Och det är svårt att tänka sig en plats, eller skärningspunkt, som passar bättre för följdfrågan:
Hur blir man en sådan?
Svensk målmaskin
Här står ett svenskt fenomen som gjort 36 mål hittills den här säsongen, som gör mål med vänstern, högern, på straff, med huvudet. Som tar bollen, springer förbi och sätter den i mål. Och gör det igen. Här i Gondomar, en liten akademiklubb i ett område utanför Porto, fastnar jag ofint länge framför en träning där småkillar (tolv-tretton år?) drillas av två aktiva tränare, och där nivån är läskigt hög. Här pratar jag med Gyökeres om Sportings akademi ute i Alcochete, en av de världsledande, och om hur han har tittar på Erling Braut Haaland och blivit inspirerad.
Hur blir man en sådan?
Det speciella med Haaland, som skildrats i forskarrapporter, är miljön han fostrades i. Lilla Bryne, en tätort med ungefär lika många invånare som mitt västgötska Kinna, hade en årskull som fick fram sex landslagsspelare, sex professionella fotbollsspelare. Bryne lade stor tonvikt på att inte tappa några spelare alls, en del var bra, andra dåliga, men nästan alla fortsatte. Inklusive lagets enda tjej, Andrea Norheim, som blev proffs.
Norska förbundet slog fast målet ”så många som möjligt, så länge som möjligt, så bra som möjligt”, som Sverige också använt. Bryne var mönsterexemplet.
Och vi har Viktor Gyökeres.
Han fostrades i IFK Aspudden, spelade på grusplaner som liten, hade farsan Stefan som tränare. Han spelade jämt.
Sedan hamnade han i BP, sent, och fogade till en annan sorts utbildning under ett par år. Tekniken, en högre sorts fotbollsförståelse, träningar i en tuffare konkurrens.
Det kanske inte var en så jäkla dum väg, trots allt? Vare sig Haalands eller Gyökeres?
En sak till:
I Sverige har vi blivit akut medvetna om bristen i att vi slutat producera en viss sorts spelartyp. De tekniska, kvicka, anfallsskickliga är inte problemet. Men stadiga mittbackar med försvarsfokus? Rejäla, fysiska innermittfältare?
I landslagstruppen vi kikar på här i Porto kommer ett halvdussin spelare från BP, men en av dem är väldigt otypisk. Han kan mycket, men framför allt tar han bollen och stoppar den i mål.
Varför är han annorlunda? Jag frågar honom, han pekar på vägen hit.
– När jag var liten spelade jag med spelare som kanske inte var lika bra, så jag fick ta extra stort ansvar.
Värd en diskussion
Att peka på ett par spelare och dra för stora slutsatser riskerar alltid att bli anekdotisk bevisföring, men det finns kanske lärdomar att dra här. Jag brukar återvända till att det enda jag med absolut säkerhet vet om talanger är att det finns en enda gemensam, minsta nämnare som förenar alla de tiotusen som nått längst med sin fotboll som 25-åringar:
Ingen av dem har slutat spela fotboll.
Så många som möjligt, så länge som möjligt, så bra som möjligt. Och ibland får det gärna se ut på lite olika sätt också, så att inte alla blir precis likadana.
Sveriges landslag stängde träningen tidigt den här gången, när vi gick därifrån tvärnitade en ambulans utanför, vevade ner rutan och undrade när Sverige tränar i morgon, eftersom de ville se en pansarvagn på nära håll.
Vårt landslag har halkat, vår talangutveckling har ödesfrågor att ställa sig. Kanske är det så att Viktor Gyökeres kan bli den viktigaste vi har, både nu och framåt.
