Bank: Har fotbollen blivit för bra för att vara rolig?
DEUTSCHEBAHN. Varannan vatten.
Mitt i EM-partyt är det hög tid för lite nykter analys av vad vi faktiskt tittar på.
Har fotbollen blivit för bra för att vara rolig?
Fotbolls- EM: Spelschema med alla matcher och tv-tider
Sopbilar på trottoarerna, stanken av matrester och gammal öl mot asfalt, en promenad genom ett grådassigt Frankfurt på väg mot tågstationen och nästa resa, nästa match. Jag funderar på hur jag ska hantera den redan annonserade tågförseningen (tyska tåg går inte i tid längre, men de informerar i alla fall om det i tid), och undrar hur Cristiano Ronaldo hanterar vardagen med landslaget.
Tar han tupplurar i 90-minuterspass i fosterställning här också, som hans sömncoach lärt honom? Eller får han ställa om till samma sömnschema som alla andra?
Köper en bok, den som fick Tysklands fotbollskulturpris (!) i fjol, den briljante Christoph Biermanns ”Um Jeden Preis” om vad som hänt och händer med fotbollsvärlden i det 21:a århundradet. När vi tuffar söderut fladdrar sidorna fram, förbi Feuerbach och Stuttgart, in i Bayern, lövskogar och vinrankor utanför fönstren.
Den andra delen av boken har Biermann döpt till Alles super! Allt är kanon i den moderna fotbollen, allt har blivit bättre.
En häpnadsväckande faktauppgift att reflektera över: När man 1992 förbjöd bakåtpassningar till målvakten och revolutionerade sporten hade bara två Bundesliga-klubbar målvaktstränare. I dag har målvaktstränarna assistenter.
Allt är bättre, Biermann spaltar upp det: Superspelare! Superfotboll! Supertränare! Supertalanger! Superglobalism!
”Synd bara med fotbollen”
Och här sitter vi, i slutspurten av åttondelsrundan, och undrar hur mycket supermatcher det blir av det. Englands somnambula insats mot Slovakien, försiktighetsfesten Frankrike–Belgien, eller, som i går, räddhågsna Portugals straffvinst mot Slovenien.
Drama har vi fått, känslocrescendon och slutscener som omöjligt går att klaga på. Ändå har det varit som att uppleva den där bekanta känslan när en backanal stannar av. Sång, röj och dans, och så stänger någon av musiken.
Är det här vi ska landa? ”Fantastiskt mästerskap, synd bara det där med fotbollen”?
Innan vi målar fan på väggen så ska vi vara ärliga med att det här inte är något nytt, inte ens i EM-sammanhang. Samma sorts försiktighet fanns i EM redan för 20 år sedan. Men möjligen berodde det på andra saker än det gör nu.
Titta på hur England och Frankrike spelar, Portugal i mindre utsträckning – titta framför allt på vad deras passningsspel kommunicerar. Att slå en passning i fotboll är ett meddelande från den som levererar till den som tar emot, en avsikt om en fortsättning. Det går att slå en aktiv passning som skickar mottagaren i en riktning (framåt, helst), och det går att slå en passning som uppmuntrar stillastående.
Frankrike slår inte ens bollarna framför Mbappé (världens största djupledshot), de spikar fast honom med dem. Eller titta på John Stones, sinnebilden av Englands statystrategi. Han står stilla, med bollen under foten och pekar med händerna som om han försökte teckna ritningen till en katedral. Sedan slår han en tiometerspassning rakt på en felvänd Declan Rice, som slår en likadan passning till en stillastående Mainoo. Det är passningar som säger ”rör dig inte”, ”vi står bra som vi står”.
Man spelar sarg-ut
Man vill skrika: VARFÖR? Man blir urtida: ”HOOF IT UP, MAKE A RUN, SHOOOOOT, GET IN THERE!”.
Möjligen handlar det inte bara om strukturella brister eller fotbollsideologi, utan om en anpassning till hur bra fotboll blivit. Att allt är super.
Portugal ställdes mot Benjamin Šeško, och visste att ett enda misstag kunde räcka för att straffas och tappa kontrollen. Frankrike stod mot ett kontringsuppställd Belgien med Lukaku, van Bruyne och Openda på rulle. England är väl bara i största allmänhet medvetna om att de skulle kunna rasa ihop av en motgång, och att alla lag numera är skolade, starka, snabba, taktiska och tekniska nog för att kunna slinka igenom och skada dem.
Landslagsfotbollens begränsningar gör att det är svårare att etablera reflexer i både anfallsspel och högt presspel, ett mästerskaps utsatthet gör att det är svårare att reparera misstag. Alltså spelar man sarg-ut, på kontroll. Om ingen match bryter ut så kan det ju räcka att ha mest av bollen och lita på att det är mer sannolikt att Jude Bellingham eller Bernardo Silva cykelsparkar in ett mål i 90:e än att Timi Max Elšnik gör det.
Mitt tåg passerar norr om Freiburg, där Volker Finke utförde mirakel under sina sexton år (1991-2007) som tränare. Finke myntade begrepp för två olika sorters fotbollslag, de som spelade Heroenfußball (Hjältefotboll) och de som spelade Konzeptfußball (Konceptfotboll). Det ena är fotboll där man litar på att stjärnorna ska bli hjältar, det andra en fotboll som bygger på system och lagspel.
Så här långt i slutspelet har Tyskland och Spanien, burna av unga attackspelare, vågat lita på att de kan släppa in två mål (Spanien kunde mycket väl gjort det mot Georgien) och vinna ändå. Det är fotboll för att vinna hjärtan, kanske för att vinna turneringar också.
England spelar inte så eftersom de inte är Manchester City, eftersom Gareth Southgate inte är Pep Guardiola. Frankrike spelar inte så eftersom Didier Deschamps har ett modus operandi som gett honom pokaler och diplomatisk immunitet.
England och Frankrike spelar skräckslagen hjältefotboll, och de har fått sina hjältar. Det har bara inte varit särskilt roligt eller intressant att se på.
