Frändén: Är det så här vi ska ha det, Frankrike?
DÜSSELDORF. Det finns fortfarande lag i den här turneringen som gör allt för att hålla mästerskapseuforin stången och dra i handbromsen också när de andra gasar.
Detta är hela Deschamps plan, Les Bleus ska tydligen sova sig till EM-final.
Till slut måste vi ändå ställa oss frågan: Är det verkligen så här vi ska ha det, Frankrike?
Fotbolls- EM: Spelschema med alla matcher och tv-tider
Det slog mig på tunnelbanan hem från Merkur Spiel-Arena i Düsseldorf: Det var som att ingenting hade hänt här. Det var fransmän och belgare som såg ut att ha varit på årsmöte i bostadsrättsföreningen och hade något frånvarande i blicken. I den här vagnen hade inga förhoppningar fått vingar, här hade inte heller några sommarlovsdrömmar gått i kras.
Det var ju inte sant, åtminstone inte på det gamla pappret. Men ett sargat och cyniskt Belgien vars gyllene generation springer på övertid och Frankrike under Didier Deschamps väcker knappt några känslor ens hos närmast sörjande.
Jag vill göra tydligt att jag inte tillhör dem som tycker att fotboll måste vara ett offensivt spektakel för att vara värd namnet. Det finns olika sätt att vinna och alla är lika giltiga. Men alla är inte likgiltiga.
Efter VM-guldet 2018 var Frankrike ett fantastiskt land att befinna sig i, franska tv-klipp och memes var en bra plats på internet. Det var 19-årige genombrottsmannen Mbappé, N’golo Kanté med sina evighetslår och blyga uppsyn, Paul Pogba som allsångsledare och Adil Rami, som spelade exakt noll minuter i hela mästerskapet, som stämningshöjare och hela landets lite övertaggade storebrorsa.
Som att titta på en annan sport
Les Bleus spelade inte någon bländande fotboll då heller, framför allt fanns ingen annan uttalad spelidé att förhålla sig till än att vinna. Det var tråkigt i gruppspelet 2018, det har varit tråkigt i år, men Antoine Griezmann gjorde åtminstone mål, Kylian Mbappé också.
I Ryssland fick vi Benjamin Pavards hysteriska högerslägga i den galna åttondelsfinalen mot Argentina och sedan var mästerskapet äntligen igång.
På arenan i Düsseldorf ikväll sattes inga hjärtan i brand. Temperamentet från smällkaramellen i Köln mellan Georgien och Spanien var som bortblåst, dramat mellan Portugal och Slovenien senare på kvällen ska vi inte ens prata om.
Det här var som att titta på en annan sport.
Aurélien Tchouaméni med ett par, tre, fyra skott över mål, Kylian Mbappé med de frustrerade dribblingarna som inte sitter lika ofta längre. Mittbacken William Saliba som planens enda riktiga auktoritet och högerbacken Jules Koundé vald till matchens lirare. Inte ens N’golo Kanté såg ut att ha särskilt kul ikväll.
Det är omvittnat svårt att sätta tempot mot ett lag som trots allt är så grundskickligt som Belgien är. Och det är uppenbart att detta Frankrike inte är ett lag som mår särskilt bra av att dominera matchbilden. De blir sterilt stillastående, alla väntar på att någon annan ska sätta igång maskineriet.
Det hade ju inte behövt vara så, men det är så Didier Deschamps vill ha sin überpragmatiska fotboll och så länge den renderar resultat kommer han att få hållas. Men frågan är om inte instruktionerna att bromsa sig igenom turneringen också påverkar Les Bleus när chanserna väl uppenbarar sig. Det kommer alltid en handfull fina möjligheter när man heter Frankrike och har hela EM:s mest klubbmeriterade trupp. Men mentalt verkar Deschamps mannar befinna sig under en våt filt som är svår att slita av sig när läget kommer.
Är det verkligen så vi ska ha det?
Det är oroliga tider på hemmaplan, det har inte undgått någon som tittat på nyheterna på slutet. Jag är allergiskt mot idén att politiska utspel från idrottare kostar dem i prestation på planen. Men kanske gör den högerextrema framgångsvågen i Frankrike saker med ett lag som till fyra femtedelar består av invandrarkids i första och andra generation vars familjer och nära släktingar ser sina rättigheter hotade i närtid.
Det är en teori lika bra eller dålig som någon annan, för något är inte som det borde med Frankrike. Man får spela defensiv fotboll, man får spela taktisk fotboll, man måste inte sälja drömmar hela tiden. Men man får inte gå igenom en turnering med så lite energi som Les Bleus gör hittills. Man har en publik som betalat dyra pengar för resor och biljetter och den satt på tåget in till stan efter slutsignal med tomma blickar och frånvarande uppsyn.
Det är inte underhållande Englands-ångest, det är sannerligen ingen kvartsfinalseufori, det är knappt någon lättnad i luften. Det är ett stort ingenting. Är det verkligen så vi ska ha det?
I VM 2014 gastade de argentinska supportrarna ”Brasil, decime qué si siente” till tonerna av Creedence gamla dänga ”Bad moon rising”. Hur kändes det, Brasilien, att arvsfienden Argentina gick till final på Maracaná?
Någon nynnar lite distraherat på den i kön till pendeltåget från Merkur Spiel-Arena och jag undrar hur Frankrike känner sig just nu. Om de känner något över huvud taget. Tuffa igenom turneringen med två självmål och en straff som segerrecept.
Jag vill påstå att det kommer att krävas mer mot Portugal, att fransmännen måste höja sig och visa vilka de verkligen är, men jag vet inte om det stämmer. Det kanske går att söva Bruno Fernandes också. Det kanske går att backa hela vägen till ett EM-guld, att lita på en solid defensiv grundskicklighet och en boll som studsar rätt en gång under 90 minuter. Jag vet bara inte om någon på läktaren fortfarande kommer att vara vaken när slutsignalen ljuder.