”Patrick och Kent hade sagt att jag är tokig”

Kristoffer Bergström

Hur går du vidare efter att dina vänner mördats för att de burit blågul tröja?

58-åriga Lisen skakar på huvudet.

Hon gick inte, hon hoppade på en moped och blåste iväg med en okänd azerisk tatuerare.

Alla gråter. Stora tårar som inte torkas bort av jackärmar, utan tillåts rinna, droppa, kladda.

Men så försöker ingen på minnesstunden på nationalarenan i Solna hålla masken heller. Hundra besökare pratar och minns, kramar och lägger ner rosor. Nyss var det kyligt härinne, men kropparna har värmt luften och mössorna plockats av.

Det är onsdagskväll 16 oktober och Patrick och Kent har varit döda i ett år. Pelle är hörselskadad och delvis förlamad, men står ändå mitt i gruppen av gulklädda, skakar händer, sörjer, trivs.

Reinfeldt håller tal

Vid ett podium hänger tröjor med Lundströms och Perssons namn på ryggen. Ett blomberg reser sig bredvid utbredda halsdukar. På väggen har en minnesplakett fästs.

Knappt märkbart förändras stämningen. Fniss bryter igenom pianomusiken och det porlande vattnet, växer till skratt, till lättade suckar. Det skämtas, trots att situationen är mörk, eller just för att mörkret inte ska få slå rot.

Förbundsordförande Fredrik Reinfeldt håller tal om medmänsklighet. Vi måste sörja dådet, säger han, men gemenskapen i den svenska fotbollsrörelsen kommer inte splittras av det. Sammanhållningen är för stark.

Pelle Westerlund satt i taxin den kylslagna kvällen i Bryssel. Han intervjuas inte i kväll, smärtan sitter för djupt för att han ska orka gräva i den. Allt han har att säga framfördes i ett klipp som förbundet spridit.

helskärm

”Min sista stund är kommen”

– Vi satt och småpratade med taxichauffören, för han hade varit i Sverige. Vi hade lite gemensamt. Så stannade han vid ett rödljus. Och då kom fönstret rasande in mot oss. Sen upplevde jag ett stort ljussken. Då tänkte jag: nu kom det nog en kula nära mig. Nu är min sista stund kommen.

Kvar finns inte en tanke på den 45-årige gärningsmannen Abdesalem Lassoued, som senare sköts ihjäl av belgisk polis. Bara en övertygelse om att han inte ska få förstöra mer för Pelle.

– Jag resonerade som så, och gör fortfarande, att försök gå vidare. Inte låta detta sorgliga faktum hindra mitt framtida liv.

Mitt i folkmassan står offrens nära vän Lisen Altis. På bortamatchen i Bratislava häromsistens – 2–2 mot Slovakien – ramlade hon och knäckte ett par revben, ett rent fummel, vilket roade de trogna supportrarna.

– De kallade mig redan Snubbel. Det kommer bli värre nu, säger hon. En farbror bredvid ler och nickar åt profetian.

”De finns alltid med oss”

Lisen är motorskadereglerare på ett försäkringsbolag. Det var hon som förde samman Patrick, Kent och Pelle och efter terrordådet har hon blivit en motvillig talesperson för de drabbade. Den här ettårsdagen figurerar hon i artiklar, tv-klipp och radioinslag, trots att hon tycker sig vara för babblig och osammanhängande, särskilt när hennes älskade gubbar kommer på tal.

Under ceremonin tar hon ut snusen när jag ber att få filma en intervju. Rättar till ansiktsdragen, tar sats och släpper fram några ord innan ögonen svämmar över. Hon ruskar på skallen. Skit samma, det här handlar inte om hennes utseende, hon vill berätta.

– Det som jag nästan alltid tänker på är att de kommer gående och är glada. De går inte så fort, men de lyser.

Hon pratar om Kent och Patrick i presens, för de är jordfästa men inte borta.

– De finns alltid med oss.

58-åringens sorg är konstant, likt en molande huvudvärk som tilltar i styrka lagom till herrlandslagets samlingar. På bortaresorna gapar två platser tomma i hotellbarer och på läktare. De ska sitta där, de måste, det går inte att förlika sig med att de är borta.

Tatueraren spelade biljard

Lisen Altis backar till november 2023. Sverige skulle spela sin första bortamatch efter terrordådet och den medelålders kvinnan lutade åt att stanna hemma. Hon var för trött, för skakig, för förbannad.

Men så tänkte hon på terrorns syfte. Att döda är bara ett medel, målet är att sprida skräck, att hindra människor från att leva som förut. Den delsegern vägrade hon ge Lassoued.

Så Lisen tog flyget sydost. Hon sammanstrålade med supportrarna som hundra gånger förr, tjoade på alla nedresta hon mötte. Första kvällen skålade hon i konjak, Patricks föredragna avec, trots att det smakade pyton. Men det räckte inte. Något mer krävdes för att markera att hennes två gubbar aldrig skulle glömmas bort.

Av kärlek och saknad fattade Lisen Altis ett drastiskt beslut en novemberkväll i Azerbajdzjan 2023.

– Vi var på en lite finare bar eller biljardhall. Vi satt där ett gäng och skränade lite. Och så frågade jag bartendern var det är bäst att tatuera sig. ”Han står där borta och spelar biljard”, svarade han.

”Helt dum i huvudet”

Lisen frågade den utpekade gästen om han var i tjänst. Trots att det var mörkt ute nickade han och en halvtimme senare lämnade de lokalen ihop.

– Vi drog iväg på moppe, mitt i natten i Baku, till hans studio. Det var superfint. Så gjorde han tatueringen och körde tillbaka mig.

Lisen visar sina knogar, de tre ringarna och fredstecknet.

– En är min familj, en är för allt skit i världen...

Hon pressar ihop lill- och ringfinger och pekar på de två sista tatueringarna.

– De här är Patrick och Kent. Man kan byta vilket finger som är vem. Det spelar ingen roll, det viktiga är att de är med mig.

Vad skulle Kent och Patrick säga om tatueringen?

– De skulle troligtvis säga att du är helt dum i huvudet. Du är tokig.

Den som ser en fotbollslandskamp på tv kan lätt få för sig att den gula sektionen utgörs av en homogen grupp kompisar. Sanningen är att de sällan känner varandra privat. De lever sina liv i byar och städer, de knogar på med sitt, men planerar sin semester utifrån fotbollens tävlingsschema. Och väl på plats i främmande huvudstäder fungerar matchtröjan eller den blågula hatten som inträdesbiljett till gemenskapen. Alla välkomnar alla i en hjärtlig men grund vänskap. De pratar knappt om hemmalivet utan om den kommande matchen. De håller sig ofta på förnamnsbasis eller delar ut smeknamn baserade på händelser på läktaren: jaså du snubblade, Snubbel?

helskärm

”Inte lyckats ett skit”

Patrick Lundströms familj bor i Schweiz och medverkar inte på minnesstunden. Men de har bett Lisen Altis att framföra ett meddelande.

– De bad mig hälsa alla som läser det här att inte låta rädslan vinna. Tvärtom är det bästa man kan göra nu att fortsätta sporta. Gå på matcher, spela själv. Träffas ännu mer än förut. Det är vad Patrick hade velat, säger Lisen.

Minnesstunden är över, men besökarna står kvar på Nationalarenan. De är uppsluppna och kamratliga. En herre lutar sig nära en dam med rollator, viskar något – och så slår de båda sig för knäna. Två barn gäspar men står kvar. Två unga kvinnor gafflar med en äldre man i keps.

Och Lisen har inga tårar kvar, bara leenden.

Om gärningsmannens syfte var att splittra och skrämma er. Hur bra lyckades han?

– Inte något.

Hon ser sig om i lokalen.

För ett år sedan sänkte sig mörkret över svensk fotboll. Det var kompakt och skrämmande. De hundra besökarna här i kväll kommer aldrig låta Patrick Lundström och Kent Persson glömmas bort, men deras minne kommer inte hedras med tårar, utan med glädje och värme.

Hur var det Pelle Westerlund formulerade sig? Ett stort ljussken. Det som fyller rummet den här novemberkvällen är ett bländande starkt ljus.

Lisen förlänger sitt svar. Hur väl terroristen klarade av att splittra dem?

– Noll. Minus. Han har inte lyckats ett skit.