Bank: Någonstans är det på väg att bli ett skämt av allt
En skadad mittback till, ett återbud till, en skadekris till, någonstans är det på väg att bli ett skämt av allt.
Var ska landslaget nu?
– Slovakien. Kan man få en kopp kaffe?
Förlåt, ungdomar, men låt farbror använda sina gamla Hasse å Tage-referenser. Om ni nu inte lär er saker i skolan så får ni försöka föra det när ni tittar på fotboll.
Det finns inte längre så många udda fåglar i den moderna fotbollsvärlden, så det stack ju ut när Maurizio Sarri under varenda träning nere i Neapel såg till att materialaren Tommaso Starace lubbade runt med en mocca-bryggare under träningspassen för att servera honom rykande espresso.
Han gillade ju kaffe. Och han älskade en gammal kaffeförsäljare som hette Francesco Calzona. Calzona jobbade som det upp i 30-årsåldern, innan han bestämde sig för att ta rygg på Sarri och bli hans assistent världen över.
Nu?
Nu är Calzona – efter att, bland annat, ha jäklats med Jens Cajuste under sin tid som tränare i just Napoli – förbundskapten för Slovakien. Han har byggt ett konkret, direkt, snabbt och slitstarkt landslag med ramstarkt försvar.
– Hjältarna från EM, som Jon Dahl Tomasson kallade dem.
Ska braka in i Slovakien
När Tomasson var 30 hade han vunnit Champions League som spelare och var stor anfallsstjärna i danska landslaget. Nu bygger han om Sverige, och ska braka in i Slovakien i Bratislava.
– De har ett solitt lag. Det finns en anledning till att de slog Belgien, eller att de ledde mot England tills Bellingham gjorde EM:s snyggaste mål. Samtidigt: vi vill vinna matchen, sa Jon när han öppnade samlingen hemma i Stockholm.
Han log, för det gör han alltid. Han sänder på sin övertygade, offensiva frekvens. Det spelar ingen roll hur många mittbackar som går sönder (nu: Eric Smith, för fyrtiofemte gången) eller hur stora frågetecknen är. Isak Hien har spelat två hela match sedan förra samlingen, Victor Nilsson Lindelöf noll. Alex Douglas är oprövad, Emil Krafth mest en mittbacksvikarie.
Visst, det här stör, Tomasson erkänner det. Men det förändrar inte något.
Här ska det utvecklas, här ska det anfallas, här ska det samtidigt vinnas fotbollsmatcher.
Det är en linje, en ideologi, en övertygelse – och av alla sätt att leda fotbollslag på är det det lättaste att respektera.
Landslagets nya era är ett projekt där man kommer att åka till Bratislava för en väldigt tuff (jo) tävlingsmatch, och faktiskt tycka att det ska bli spännande att se vad Sebastian Nanasi kan bidra med nu när Alex Isak saknas, där förbundskaptenen inför önskar sig mer av Yasin Ayaris modiga framåtblick från centralt mittfält.
Jag vet inte om det är rätt väg in i den enskilda matchen, om det är ett resursmaximerande eller rakt av naivt (problemet med att skapa transcendentala kraftfält är ju att det inte fungerar), men den som vill veta vad idéer är värda måste ju testa dem, med övertygelse.
Bortamatchen mot Slovakien är det intressantaste testet hittills för Tomasson-tankarna, eftersom det är första gången det finns riktiga alternativ.
Inte det sämsta
Portugal borta, efter en samling som var ett kvartssamtal långt? Alla kunde räkna ut att det skulle göra ont. Träningsmatcher? Är träningsmatcher. Azerbajdzjan? Estland? Det går att pröva den offensiva strategin utan att få på käften.
Slovakien i Bratislava är den sorts lagomsvåra match som går att navigera sig förbi med försiktigt, lågt försvarsspel – men också den sorts match som kan ge en rejäl näsbränna för den som vill för mycket.
Sverige kommer att åka dit med en halt backlinje, utan solitt defensivt mittfält, och de kommer att göra det för att lira boll.
– Senast hade vi också många skador. Nu har vi inställningen att vi vill vinna, men samtidigt vill vi bygga framåt, säger Jon Dahl Tomasson.
Man kanske borde vara orolig, men här sitter jag och är nyfiken.
Det är inte det sämsta.