Hat-tricket träffade Capello i solar plexus

Den goda nyheten för Fabio Capello var att Real Madrid för första gången såg ut som hans lag.

Den dåliga?

Att Real Madrid inte lär vara hans lag länge till.

Jag har inte en aning om vad Fabio Capello sa eller skrek in i kudden innan han somnade in i natt, men jag antar att han diskvalificerade sig själv från att debutera med romanen ”Vi som aldrig sa hora”.

Så dags hade vi fått ett El Clásico som förtjänade sitt namn hela vägen. Från inmarschens ”Tot el camp” till Leo Messis gudomliga sista triptyk-stepp var det en titanisk kamp.

Kampen stod mellan ett lag som hittat ett nytt temperament och ett som höll på att förlora sig i sitt gamla.

Det var, om jag ska vara ärlig, en kväll som visade Fabio Capellos kvalitéer och Frank Rijkaards brister.

Det finns många skäl till att det är svårt att inte älska Camp Nou. Doften av bocadillos på läktarna, det raspiga högtalarsystemet, tvärsnittet av ungt och gammalt – men framför allt att alla kvällar här är spelarnas kvällar. I Barça kan det aldrig vara annorlunda, det finns något fint i det.

Spela Capelliskt

Det är också förklaringen till att Fabio Capello aldrig kommer att träna laget.

Don Fabio kom till Katalonien med nacken i den konstiga vinkel som nackar får av att ligga på schavotten för länge. Hans dagar är räknade i Real Madrid. Den ende som inte räknar är han själv.

Ironiskt nog såg de vita (och jag syftar nu inte på Andrés Iniesta) i går för första gången ut som ett lag som verkligen förstod Capello.

Vecka ut och vecka in har han skickat ut dem för att spela strukturerat, kontrollerat, defensivt, Capelliskt – och varje gång har de hamnat i existentiell ångest, som om de gjorde våld på sig själva. Real Madrid vill inte spela så, ska inte spela så. Varje gång har sju av elva spelare stått på egen planhalva med något plågat i blicken; ”Positionsspel? Men?… vi är ju Real Madrid”.

I går fanns det inget alternativ.

Capello var dödsdömd, laget utdömt, de sprang in på Camp Nou med den totala ödmjukhet som måste vara ett andra skinn för att capellismen ska fungera.

Lysande van Nistelrooy

För andra gången på fem dagar fick Barcelona ha bollen, medan motståndaren väntade och högg.

Liverpool gjorde det briljant, Real Madrid gjorde det mycket bra.

Ruud van Nistelrooy var lysande, både i sitt spel och sina avslut, laget låg extremlågt och koncentrerade sig på att störa dubbelmotorn Xavi-Deco istället för att ge sig på backlinjen.

Ställt inför den utmaningen såg Barça lika darrigt ut som Madrid gjort det senaste halvåret. De förlorade boll, och försökte försvara sig med två–tre vilsna backar. Thuram är en general, men han behöver en armé framför sig.

Nu fastnade han i draget från ett öppet fönster.

Ingen tog hand om andrabollen som Van Nistelrooy gjorde 1–0 på, Oleguer var ointelligent och gav bort en straff till 2–1. Leo Messi räddade dem genom två klassmål, men jag har inte sett ett så vilset Barça i en ligamatch på Camp Nou sedan jag satt och såg dem förlora mot Madrid i december 2003.

Backexperiment

Ansvaret för det vilar helt och fullt på Frank Rijkaard.

Experimentet med en trebackslinje har undergrävt den trygghet som är ett måste för att Barça ska lyckas i sitt effektiva passningsspel. Utan egentliga ytterbackar försvinner kantspelet, utan kantspel försvinner den naturliga spelbyggnadsvägen mellan ytterback-ytter. Har man Ronaldinho eller Messi på kanterna är det en ganska fundamental brist.

När sedan Oleguer visade ut sig själv (vilket Sergio Ramos också gjorde, men då blundade domaren) hände två fascinerande saker.

Den första: Att inget hände med Real Madrids spel.

Den andra: Att inget hände med Barças spel heller.

Madrid litade till capellismen fullt ut, och gjorde rätt i det. De fortsatte ligga lågt, fortsatte låta Barça ha bollen, fortsatte spela på kontring. Det gav 3–2, borde gett mer.

Dans på fredag

Barcelona, däremot, spelade en märklig fotboll, med Iniesta och Sylvinho som halva ytterbackar. Defensiv är inte Rijkaards modus operandi, inte Barças heller. Skicka in Ronaldinho i en skyttegrav så kommer hans enda bidrag vara att dansa på fredagskvällarna.

Det både kunde och borde straffat sig.

Men så skickade Rijkaard in Belletti, gav Messi mer frihet och när slutsekunderna föll som snö sparkade ”La Pulga”, den lilla flugan, Capello i solar plexus med sin vänsterfot.

Messi blev den tredje Barça-spelaren (efter Lineker och Romario) i modern tid om att göra hat-trick mot de vita. Samtidigt drog han i nödbromsen för Real Madrids drömmar om en titel.

När de gav upp allt de ville vara, när de slöt upp bakom capellismen fullt ut, så nådde de oavgjort mot Barcelona, varken mer eller mindre.

Simon Bank