Därför blev bucklan ett hjärnspöke
Publicerad 2014-04-11
Rydström: MFF kan klara det vi misslyckades med
När vi i Kalmar FF var regerande mästare 2009 pratade Nanne Bergstrand om social maskning, om faran med att titta för mycket i backspegeln och tvingade oss att använda affirmationer.
Och jag fick inte längre ta med mig Lennart Johanssons pokal till träningarna.
Malmö FF tycks bara gå ut och spela. Och förvandlar på ett självklart sätt förlamande press till något som får dem att växa.
Jag vet, jag vet, det är fortfarande tidigt. Vi har bara spelat två omgångar av allsvenskan och det vi ser nu är kanske inte tecken på någonting alls.
Tro mig, jag vet allt det där.
Samtidigt – jag vore en dåre om jag blundade för det Malmö FF hittills visat upp.
För mig började det redan i höstas.
Malmö FF sålde sitt stora djupledshot Tokelo Rantie och jag tänkte att där sålde MFF också guldet. Hur skulle Malmö FF:s passningsdrivna spel se ut om motståndarna aldrig behövde oroa sig för det som hände bakom sin backlinje?
Vi mötte Malmö FF på Guldfågeln Arena i augusti 2013 och jag stod och tittade över till MFF:s planhalva. Jag såg deras spelare. ”De är inte så mycket bättre än oss”, tänkte jag. I min enfald, skulle det visa sig.
Ett MFF, utan Rantie, körde över oss med 4–1.
För även om MFF:s enskildheter inte var imponerande, blev de imponerande när de sattes ihop till en enhet.
Paranoid tränare
Guillermo Molins, som precis återvänt till Malmö FF från utlandsspel, kom in i andra halvlek och jag tyckte att han såg aningen loj ut, nästan nonchalant, men i slutskedet av matchen gjorde han ett rasande vackert mål och sedan var det som om något hade lossnat.
För Molins och för Malmö FF.
Och nu är Guillermo Molins den där offensiva härföraren som tar ansvar. Som vill ha bollen även när laget spelar dåligt, som vill ha bollen även när det är motigt och hans utstrålning är en kombination av storhetsvansinne och...storhetsvansinne.
Så när han säger att Malmö FF ska visa IFK Göteborg hur man spelar fotboll blir det också så. Malmö FF och Molins visar IFK Göteborg hur man spelar fotboll.
Stora fienden
När vi i Kalmar FF klev in som regerande mästare 2009 var Nanne Bergstrand mer paranoid än någonsin. Nanne pratade väldigt mycket om människan som ett njutningsdjur. Och nu hade vi fått njuta så mycket som svenska mästare att vi skulle ge blanka fan i att ta ut oss på träningen i januari. Social maskning, som Nanne kallade det, blev den största fienden och det vi hela tiden försökte bekämpa.
Så han förbjöd oss prata om SM-guldet. Och i stället lät han oss jobba med affirmationer, det vill säga positiva påståenden som vi skulle upprepa till vi tog dem för sanningar. Vi fick skriva lappar som vi satte upp i våra skåp på Fredriksskans – ”Jag är stark och motiverad och har fullt fokus på säsongen 2009”.
Och när jag hade hade med mig Lennart Johanssons pokal (jag levde i symbios med den under hela vintern) till den första träningen och satte den i en snödriva bredvid planen fick Nanne nog. Pokalen fick inte längre följa med till Fredriksskans.
Då tyckte jag att Nanne överdrev.
Sedan insåg jag hur rätt han hade.
”Svårt att försvara ett guld”
Du når en stor framgång och omedvetet smyger sig en bekvämlighet in i gruppen. Nästan obemärkt.
Och det är därför som det är så svårt att försvara ett guld.
Det får också MFF-spelarna höra det från olika håll. Att det är svårt att försvara ett guld. Men hittills har det varit som om orden inte fäster, som om spelarna i Malmö FF hör vad som sägs, men negligerar det.
För oss tog det sex omgångar innan vi tog den första trepoängaren som regerande svenska mästare.
Malmö FF har efter två omgångar sex poäng och 6-0 i målskillnad.
Tja, så kan man också göra det.