Skam, skandal och idioti – men absolut ingen slump

Vergüenza absoluta, skriver Marca till bilderna av hur Juande Ramos förs bort i ambulans.

Visst var det det.

Det var absolut skam, absolut skandal, absolut idioti.

Men det var absolut ingen slump.

En kväll för exakt en månad sedan stod jag och njöt i regnet på Estadio Manuel Ruiz de Lopera. Betis bröt Valencias segersvit, ultrascurvan med Supporters Gol Sur höll hyfsad fart i 90 minuter och klubbhymnen var ren och vacker i raspiga högtalare. Annars var det som ganska ofta, en lugn dag i Sevilla.

Supporterkulturen här är fanatisk, men egentligen inte särskilt våldsam. Undantaget från den regeln såg ni i går kväll.

El derbi.

Slaget om vilka som är "los reyes de Sevilla" är alla spanska derbyns moder, men särskilt våldsamt har derbyt aldrig varit.

Så varför avbröts matchen i går? Varför fick den fenomenale taktikern Juande Ramos föras iväg i ambulans i går kväll? Varför kastades föremål mot ambulansen som skulle föra honom till sjukhus?

När Sevilla-presidenten José Maria Del Nido fick frågan sa han så här:

– Jag vill inte kasta vedträn på elden, utan vatten.

Lite sent påtänkt, señor Del Nido.

Om du ska söka efter skäl till att ett extremt passionerat men relativt snällt derby på ett årtionde förvandlats till något som kan bli en skamfläck för andalusisk fotboll så fundera ett tag och titta sen ordentligt.

I spegeln.

Alla gränser är passerade

Del Nido och hans inofficiella motpart i Betis, den sanslöse Manuel Ruiz de Lopera, har ju stått och kastat vedträn på den där elden i åratal nu.

Det var Lopera som, enligt legenden, betalade bonuspengar till Albacete för att de skulle slå ut Sevilla i kvalet 1999. Och det var Del Nido som, i derbyt för tre veckor sen, vägrade ta emot den staty som Betis ger till alla gästande presidenter som gåva under klubbens 100-årsjubileum. Under den matchen fajtades det i presidentboxen, inte på läktarna.

Från läktarna kastade man däremot, precis som igår, mynt, flaskor, och allt annat löst och lätt. I Spanien har elaka incidenter med inkastade saker inträffat i Madrid, Bilbao, Valencia de senaste åren.

Här som där så tycker många att det där inte är särskilt allvarligt. Man går på fotboll, slåss lite, kastar in lite grejer, får utlopp för en massa känslor. Här som där är linjen så oerhört tydlig, det är samma gräns som gäller överallt annars: Man får göra vad man vill, så länge det inte skadar någon annan. Då är det svineri. Precis så jävla enkelt är det.

Jag har full förståelse för frustrationen hos alla beticos, som de senaste tio åren gått från att vara kungar i stan och klubben som köpte världens dyraste spelare, till att vara ett bottenlag som tvingas se borgargänget Sevilla lyckas med precis allt, spela underbar fartfotboll och bli Europas häftigaste poplag.

Men i går slogs Juande Ramos medvetslös, bars ut på bår och åkte ambulans från arenan.

Alla gränser är passerade, och det är bara att dra fram samma gamla tankar om bättre arenor, bättre säkerhet och ett sundare mentalt och socialt klimat.

Men Del Nido och Manuel Ruiz de Lopera är inte rätt män för att föra den debatten framåt.

På annat håll vann Barcelona mot Zaragoza och tog sig vidare i cupen. Det kastades in vattenflaskor där också, men de hade tur. Eller otur – jag vet inte hur man tänker när man kastar.

På ett helt annat håll sprack alltså Inters segersvit, så nu slipper de tänka på den. Inter såg trött och ointresserat ut, Udinese hade fräckheten att – som alldeles för få italienska mitten/bottenlag – våga pressa högt, och då blev de svartblå passiva som kattungar.

I ligan spelar Inter träningsmatcher nu för tiden. Allvaret väntar på Mestalla, Valencia.

Då måste de nog springa lite mer.

Simon Bank