”Tänk om insatsstyrkan fått bryta sig in i juryrummet”

Marcus Leifby om Tove Alexanderssons bragdguld

Marcus Leifby

En gång är ingen gång.

Jag tycker att Perseus Karlström skulle fått Bragdguldet.

Så var vi där igen. 

I början av december samlas alltid Carolina Klüft, Magdalena Forsberg, Tomas Brolin och de andra nämdemännen för att äta en bit, fika (låga odds på att det serveras fairtrade-märkt mörk choklad) och komma överens om vilken svensk idrottare som stått för det gångna årets största bragd.

Ordets värde har devalverats i takt med den allt tilltagande sportrapporteringen, den hårda konkurrensen gör att många känner sig nödgade att prata upp just sin sport, liga och rättighet, och övermåttet ligger alltid nära till hands.

– Det är en bragd!

Så, vad är en riktig bragd?

Det beror på vem du frågar, för bragden ligger alltid i betraktarens öga.

Ett väntat guld i en marginalsport som längdskidåkning kan vara en bragdartad insats för en filur, medan ett utspelat svenskt fotbollslandslag som snubblat med sig 0–0 borta mot Italien smäller högre för en annan tjomme.

Att läsa de högtravande bestämmelserna ger ingen vidare hjälp heller då varenda svensk som vunnit någonting i internationell kontext rimligtvis stått för ”ett avgörande av hög rang, vunnet genom ett exceptionellt uppbåd av tekniskt och taktiskt kunnande, segervilja och energi i förening med idrottslig ambition”. 

Uppbåd var det ja.

helskärm

Äntligen! Igen!

En sak kan vi i alla fall vara säkra på, och det är att jurymedlemmarna alltid har ”suttit längre än vanligt” i ”långa diskussioner”, valt bland ”många starka kandidater” och ”tillslut enats”. 

Tänk vad uppfriskande det hade varit om de inte enades ett år utan i stället blev ovänner för all framtid, och att nationella insatsstyrkan fått bryta sig in i juryrummet för att Tomas Brolin riktat ett dammsugarmunstycke mot Jörgen Perssons huvud.

I år föll valet på Tove Alexandersson, skogens drottning, som under 2019 tog fem VM-guld (i två olika sporter) och kutade hem den totala världscupen efter segrar i åtta av nio deltävlingar.

Jag bestrider det inte, och hänvisar gärna till signaturen ”Putte” som skrev följande lingvistiska pärla i den livliga chatten på sportbladet.se.

– Äntligen dags för en orienterare igen.

Äntligen! Igen!

Alexandersson blev därmed förste orienterare att vinna Bragdguldet sedan Annichen Kringstad gjorde det 1981 och ”Plex” hade säkert varit glad i dag. 

– För glimrande guldregn i en serie bragder med total kontroll i avgörande lägen, meddelade juryn som vanligt på Torsten Tegnér-vis.

Stina Nilsson kunde vunnit, Daniel Ståhl, Mattias Falck, damerna i fotbollslandslaget eller Perseus Karlström likaså, och visst hade det varit härligt om juryn någon gång överraskade och tänkte utanför sin lilla låda.

helskärm

Slit och släp, spott och spe

I en av de bästa intervjuerna som gjordes med en svensk idrottare 2019 (i Expressen under friidrotts-VM i Doha) berättade Perseus Karlström hur mycket inrotad skit han fått stå ut med under hela sin karriär som gångare. 

– Sedan jag var liten har folk skrattat åt mig och jag har fått träna på avlägsna platser för att inte behöva ta negativ kritik från folk som skrattat åt min idrott, sa Karlström och grät av glädje, frustration och lättnad.

Det var tankeväckande på många sätt.

Gång.

Är det sportvärldens minst glamorösa sport?

Slit och släp, spott och spe, skoskav och utslitna höftleder, dag ut och dag in, och jag minns själv min reaktion när min kompis Daniel berättade att han tränat och tävlat i gång när han var yngre.

Jag skrattade i två dar. 

Karlström blir en svensk medaljfavorit i Tokyo-OS nästa sommar och i mitt tycke hade han varit ett oväntat, friskt och fräckt val som Bragdguldet-vinnare redan i år. 

1982 vann en blott 17-årig Mats Wilander Bragdguldet efter sin sensationella seger i Paris, och IFK Göteborg, som samma år vunnit Uefacupen, skickade ett göteborgskt telegram med texten:

”Grattis Mats! Vi slog för många bollar i nät”. 

Det var längesen man skickade ett telegram, och jag vet inte om Karlström pysslar med sånt, men om han får ett ryck och gör det borde han skriva.

”Grattis Tove! Jag får vinna en annan gång”.