Brenning: Svensk idrott behöver en ny riktning
Publicerad 10.12
Svensk fotboll behöver inte tabellförbud, lathundar och matchkontrollanter.
Svensk idrott behöver en ny riktning.
En revolution ledd av kunskap.
Det är nedslående att läsa min kollega Kristoffer Bergströms artiklar om matchklimatet i svensk fotboll.
Om hur en högljudd åskådare avvisas från läktaren, varpå en annan stormar planen med hot om att misshandla domaren. Hur domaren efter matchen hotas av samma man som ropar att han ska söka upp honom. Att han vet var han bor.
Att spelarna på planen är elva år gamla. Domaren inte äldre än 16.
– Jag skakade av rädsla, berättar domare Adonis Sawalha för Bergström.
Svenska fotbollförbundet vittnar om att tävling med tabeller ser ut att trigga problemen ännu mer, och läget känns hopplöst. Men ännu större hopplöshet infinner sig när Bergström radar upp åtgärderna som vidtas för att komma tillrätta med utmaningarna.
Måste prata om systemfelet
Hur Svenska fotbollförbundet gjort särskilda kampanjer, Stockholms fotbollförbund har en heltidsanställd person med titeln ”fotbollsutvecklare matchklimat” och föreningar jobbar med matchvärdar som ska trygga miljön för barnen.
Det känns som om svensk fotboll haltar framåt med ett öppet sår på knäet och plåster på plåster som inte hjälper.
För plåster har vi ju redan provat.
Föräldrar kan inte uppföra sig på läktarna. Men förbjud tabeller då!
Det funkar ändå inte. Men sätt ut kontrollanter då!
Det är fortfarande samma problem. Men en lathund då?
Vi har en fotbollsrörelse som gått vilse i goda ambitioner och nu är vi på väg ut för ett stup. Men istället för att byta riktning försöker vi lägga planka efter planka på en bro vi hoppas ska ta oss över till andra sidan.
Istället för att prata om det riktiga problemet. Varför det där knäet blöder. Varför vi är på väg utför ett stup.
I Nyhetsmorgon berättades det i veckan om en ny handbok för idrottsföräldrar - men ingen diskuterade heller där varför det plötsligt finns en marknad för en sådan. Varför problemen – trots handböcker, tabellförbud, information och kontrollanter – ändå bara blir värre och värre.
Vi måste börja prata om systemfelet i svensk idrott.
Är ett idrottsproblem
Vi har byggt ett system som premierar snabb utveckling snarare än långsiktiga framgångar. Med utslagningstrattar som hetsar barn till tidig specialisering, lagbyten och, enligt forskning som gjorts på svenska akademilag som redogörs för i min bok ”Så vinner vi igen”, riskerar att skapa miljöer präglade av prestationsångest.
Systemet är, vilket jag efter över två års studier av forskning visar i boken, kontraproduktivt för utvecklingen av talanger till senioridrotten. Det gör oss sämre. Men riktningen har också fått andra konsekvenser.
Vi har byggt en prestige kring barnidrott och illusioner av nödvändiga utvecklingsvägar som jag tror är en stor del av förklaringen till att vuxna plötsligt inte kan uppföra sig kring idrottsplatser längre.
För jag har inte sett några handböcker för lekplatsföräldrar, inga lathundar till bioföräldrar och inga publikvärdar med ansvar för klimatet på Junibacken.
Det här är inte ett föräldraproblem eller integrationsproblem. Det här är ett idrottsproblem som spänner över olika sporter och samhällsklasser. Ett systemfel.
”Men i skolan då”, säger kanske någon. Därifrån kommer ju larmrapport efter larmrapport om en ökad press på lärarna. Vårdnadshavare som kräver resultat. Föräldramöten som spårar ur. Skolor som justerar betygsmaterial i efterhand.
Ja, precis. Så låt oss även där rota i varför.
Kan det bero på att vi ser samma professionalisering av skolan som barnidrotten redan gått igenom?
Där de barn med bäst förutsättningar samlas i prestigeskolor genom från starten långa kötider och senare höga betygskrav. Där svaret på dålig kunskap hela tiden verkar vara mer och mer undervisning och tidigare och tidigare betyg.
Där rektorer, lärare och elever pressas att visa upp tidiga resultatet, samtidigt som forskning tydligt visar att det mest gynnsamma lärandet är mer komplext och tar längre tid.
Där desperationen att hitta den upplevt mest gynnsamma och därmed prestigefulla vägen genom konstruktionen nu växt sig så stor att högskolor i dag inte längre litar på systemet eftersom betygsinflationen krossat trovärdigheten.
Där hetsen är påtaglig, klimatet blivit piss men resultaten ändå sämre.
Känner vi igen det?
Behöver bromsa och byta riktning
Tidigt resultatfokus, hög prestige, indelning, en illusion om en enda väg till framgång och misstaget att tro att mer innebär bättre.
Ja, mekanismerna är samma inom idrotten som i skolan. Problemen likaså. Domare som inte orkar. Lärare som inte pallar längre.
Alla påtalade mekanismer är dessutom skadliga för effektiv inlärning och långsiktig framgång. (Färre och färre behöriga till gymnasiet. Ett sämre och sämre herrlandslag i fotboll.) Men alla verkar även göra något med oss föräldrar.
Det är ingen vågad gissning att den där påvisade prestationsångesten bland barnen i den studerade akademin även delas av de vuxna.
Men här fortsätter vi ändå rusa ut för stupet balanserandes på räddningsplanka efter räddningsplanka i hopp om att vi på något sätt ska lyckas landa helskinnade på andra sidan.
Det jobbigaste? Att mycket lite talar för att det ens finns en andra sida i den här riktningen. Det är istället som en klok forskare sa till mig under arbetet med boken: ”Det går inte att kompensera fel riktning med ökad fart”.
Det går inte heller att kontrollera vuxna på 90 000 barnmatcher, så det vi istället behöver göra är att bromsa nu. Och byta riktning.
För det går att kväva stressen de vuxna reagerar på. Känslorna barnmatcherna i dag väcker. Prestigen och desperationen systemet fött. Allt som gör att det känns rimligt för en vuxen man att hota en 16-årig domare på en match för elvaåringar.
Det vi behöver göra är att se till kunskapen som finns och bereda en ny väg för idrotten.
Mot en ljusare framtid för såväl barn som vuxna.