Mänskliga historiens största uppvisning
Brenning: Jag huttrar som en sjöman men kan inte sluta le
PARIS. Mina byxor är blöta in till kalsongerna, mina skor bortom all räddning och jag huttrar som en förlist sjöman i Nordsjön.
Ändå kan jag inte sluta le.
Vi har precis bevittnat den mänskliga historiens mest storslagna konstverk.
Ja, det är faktiskt inte en fråga om tycke och smak. Det är ett konstaterande. Det här var vår arts största uppvisning.
6800 idrottare från 205 nationer på 85 båtar har färdats längs en av världens mest kända floder. 320 000 åskådare och en miljard tv-tittare har följt dem. 2000 artister har efter 200 repetitionsdagar ramat in resan i dans och koreografi.
Totalt 45 000 poliser, 20 000 privat säkerhetspersonal och 18 000 militärer har vaktat dem. Ett stängt luftrum i 150 kilometer – för att ge det franska flygvapnet precis så mycket tid det krävs att lyfta, identifiera och oskadliggöra ett flygplan av vanlig kommersiell typ (10 minuter) – har säkrat dem.
Det har varit en show där bara de artistisk delarna tagit nio månader att planera. För en budget som är hemlig, men kostnader som ryktas ha överträffat 1,6 miljarder kronor.
I så fall över fyra gånger så mycket som notan för invigningen i London 2012. Över tolv gånger så dyr som Super Bowls mytomspunna halvtidsunderhållning.
Det gör det här till världshistoriens dyraste OS-invigning. Sannolikt jordens mest kostsamma enskilda uppträdande alla kategorier (utan att ha den exakta notan för Napoleons triumftåg).
Och när allt är över, när röken inte lagt sig utan istället färdats upp i skyn med en gigantisk ballong, så står Céline Dion på Eiffeltornets första balkong och sjunger offentligt för första gången sedan den 5 juli 2019.
Det påstås att hon kämpat med hjälp av medicinska experter för att få kontroll på sina muskelkramper. Allt för att lyckas kväva symtomen av sin sjukdom, Stiff person syndrome, och kunna uppträda igen.
Om så bara för en sista gång.
Vyn från min plats mellan Palais de Chaillots två vingar i Trocadero är orealistisk. Närmast absurd. Det går inte att ta in det här.
Skådespelaren och regissören Thomas Jolly hänvisade till vinets, firandet och överflödets (!) gudinna Sequana när han innan invigningen skulle förklara sin vision (Sequana jagades av Neptunus men lyckades undkomma genom att förvandla sig själv till en flod: Seine).
En vision där den olympiska invigningen flyttades ut från arenan och rakt ut i Paris. Där den olympiska andan släpptes fri för att färdas sex kilometer över Seine upplyst av solen vars sken och strålar ”lyser upp stenar och får vattnet att spraka på ett sätt elektriska lampor aldrig kan”.
Men så kom molnen. Och Lady Gaga. Och regnet. Och sedan var det som om det aldrig ville lämna.
Och det var precis vad arrangören fruktat. En av få saker som låg utanför deras kontroll.
Inte minst eftersom reningen av floden Seine som skett inför spelen blivit en prestigesak. Här ska simtävlingarna i öppet vatten avgöras och nyligen hoppade borgmästaren i floden för att visa att det nu är säkert att bada här.
Det enda som kunde förändra det var ett kraftigt regn som översvämmar Paris avloppssystem. Det sket sig dag ett.
Så vad gjorde idrottarna när himlen öppnade sig och avloppslyckorna släppte?
De dansade i skiten.
Hedersläkaren tömdes snabbt men på vattnet dansade idrottarna vidare. Efter att ha varit avskilda från varandra under OS i Tokyo färdades de nu fram blöta och gungande på sina små infektionsrisker till farkoster som ett enda stort långfinger mot all gammal oro.
Som ett ännu större långfinger mot alla hot om terror.
När de kom fram till den lilla arenan och scenen som ligger likt Eiffeltornets skugga över Trocadero förenades de. Tyskar, argentinare, britter, sydafrikaner, spanjorer, kineser, colombianer och sydkoreaner tillsammans – alla dessutom nu i det västkustska nationalplagget regnponcho.
När den franska båten så bröt vågorna var det som om den sista oron fransmännen känt inför invigningen försvann och festen kunde börja. Galas dunderhit ”Freed from Desire” dånade över Paris och världens bästa idrottare hoppade i Seines avföring.
Man kan fråga sig vad som är värt att lägga pengar på. Man kan undra om det är vettigt att bränna 1,6 miljarder på en kväll. Man kan verkligen ifrågasätta om det lever upp till målet om ett hållbart OS som ramade in hela Paris ansökan.
Eller så kan man njuta.
Den franska organisationen tog OS-elden och skapade den mänskliga historiens största konstverk. De gjorde det genom att ta facklan från de stängda arenorna och tillbaka till till det franska folket
Vive la révolution!
Och tror ni inte att det slutade regna precis när Céline Dion lät den där sista tonen fly ut i Paris-natten.
OS 2024 i Paris: Allt om sommar-OS – datum och program
Medaljligan
| Nation |
|---|
Inga medaljer utdelade för vald sport.