En show som världen sent ska glömma
PARIS. Det pratas redan om den största artistiska uppvisningen i historien. De färgglada uppträdandena längs Seine varvades med politiskt sprängstoff och en symbolik som blir svår att matcha på den här nivån.
Paris vaknar till liv efter en OS-invigning modell XL till ännu en förmiddag i duggregn, men vad gör det en dag som denna?
Någon halvtimme in i OS-invigningen på Seine lättade oron, samtidigt som regnet tilltog. Om det finns ett ”tänk om” från gårdagen är det förstås den parallella väderleken, där solen går ner bakom Eiffeltornet och där den franske OS-chefen Tony Estanguet håller sitt invigningstal utan paraply. Men med respekt för alla besökare som betalat dyra pengar för att närvara vid århundradets city-spektakel – och ett kudos till alla kollegor som knattrade texter på genomblöta tangentbord – så blev väderleken ännu en symbolisk kombattant. Det var ju en invigning som fajtats med säkerhetshot, organisatoriskt kaos och ett innerstadsfängelse som tvingat parisborna till en sorts ofrivillig parkour för att ta sig någonstans i stan den senaste veckan.
Och här får ni ursäkta mig för dagens mest banala slutsats, men ja, kärleken vann.
När franska kommentatorer skulle analysera de nästan fyra timmarna på Seine igår rann tårarna på flera håll. Det var av lättnad förstås, med flera års spänningar som släppte. Det gick vägen, fortet höll. Inte en enda incident av säkerhetskaraktär rapporterades från den sex kilometer långa skådeplats som invigningen utgjorde igår kväll. Inte ett enda bråk har gått att spåra från de mer än 300 000 människor som satt på läktarna längs med Seine.
Utöver det: En show som världen sent ska glömma.
Självklart fanns det skönhetsfläckar här och där. Kvällen bjöd i flera bemärkelser på en rad transportsträckor. Det förblir till exempel oklart varför man nakenmålat den franske skådespelaren och sångaren Phillippe Katerine blå och hängt på honom en hula-krans och hoppats att folk skulle associera honom med den grekiske guden Dionysos (!).
Fyra timmars akut andnöd
Men kanske visade det mer än något annat hur den artistiske chefen Thomas Jolly inte låtit ängsligheten styra när han planerade festen. I en samtid full av moraliska pekpinnar och politiska fällor gav OS-invigningen i Paris ett uppfriskande finger till alla som gastar om vad som är äkta franskt och inte.
Medan fransmännen i gemen fylldes av närmast hyperbola fosterlandskänslor inför en show som steg i intensitet för varje halvtimme för att explodera vid Eiffeltornet strax före midnatt, fanns förstås de som ville plocka poänger.
”Till alla kristna världen över som tittar på invigningsceremonin och blev förolämpade av drag-parodin av Den sista måltiden, ni ska veta att detta inte är Frankrike som talar, utan en vänsterminoritet som alltid är redo att provocera”, skrev Marion Marechal, systerdotter till den högerextrema ledaren Marine Le Pen på X. Hela världens sedlighetsminister Elon Musk menade att scenen var ”extremely disrespectful to Christians”.
Det var en ofrivilligt komisk uppvisning i indignation av den högljudda del av etablissemanget som annars lever på att utmåla alla som inte längtar tillbaka till Vichy-regimen som överkänsliga snöflingor.
Invigningen bjöd på fyra timmars akut andnöd för de som ser inkludering, tolerans, PK och woke som samhällets största fiender. Det var en kitschfest så klart, extra allt både här och där, men de övertydliga budskapen blandades med mer subtila sådana.
Spektakel som det kommer att pratas om länge
När det i våras framkom att Emmanuel Macron hade bjudit in Aya Nakamura att tolka Edith Piaf under ceremonin gick franska nostalgiker – om man med nostalgiker menar rasister – upp i stabsläge. En svart kvinna, född i Mali, som blandar fransk förortsslang med det västafrikanska språket bambara och, för all del, världens mest strömmade frankofona artist, sågs plötsligt som ett hot mot själva nationalidentiteten.
”Ett försök att förolämpa den franska befolkningen”, ansåg Marine Le Pen.
Det blev en enastående förolämpning. Nakamura sjöng ett par egna hits och tolkade nationalklenoden Charles Aznavour – för övrigt född av armeniska föräldrar i Paris 1924 då OS hölls i Paris senast – ackompanjerad av nationalgardet. Hon gjorde det utanför Institut de France, den franska akademins säte. Ge mig en bättre lektion i symbolik. Jag väntar.
Örhänget ”For me formidable” handlar om att uttrycka sin kärlek på olika språk och när Nakamura kom till den berömda frasen ”Je ferais mieux d'aller choisir mon vocabulaire, chérie, pour te plaire, dans la langue de Molière” – ”Jag borde kanske använda Molières språk, min kära, för att behaga dig” stod världen stilla i en sekund innan den franska kommentatorn utbrast: ”Hon gjorde det!”.
Det gjorde hon onekligen. I regn och rusk och alla tänkbara hinder på vägen bjöd Paris på ett spektakel som det kommer att pratas om länge.
Marine Le Pen är slipad nog för att förstå när man ska vara tyst. Inte ett ljud kom igår kväll från den franska presidentkandidaten som många ser ta över ämbetet efter Emmanuel Macron 2027. På lördagsförmiddagen önskade hon de franska OS-idrottarna lycka till på sociala medier.
I Tuilerierna utanför Louvren svävar nu den olympiska elden i en luftballong precis där bröderna Montgolfier skickade iväg en för första gången 1783. Den tändes av de olympiska mästarna Teddy Riner och Marie-José Pérec, båda födda på franska Guadeloupe i Västindien.
En majoritet av de internationella medierna gick ner i spagat när Céline Dions tolkning av Edith Piafs ”L’hymne à l’amour” klingat ut från Eiffeltornet. ”Den bästa OS-invigningen i historien”, slog den spanska tidningen Marca fast vid midnatt.
Paris vaknar till ännu en grådaskig dag, men det ska bli bättre. Redan imorgon talar väderleken om 25 grader och solsken, på tisdag kan det bli upp till 35 grader i den franska huvudstaden.
Den första prövningen är i hamn, med en lättnadens suck. Låt spelen börja.
