Niva: Malmö FF fick en skänk från ovan
BORÅS. Kvarten kvar, spelet i baklås, guldet på väg bort.
Då ställer du inga frågor, då tar du det du får.
Malmö FF fick en turstuds, en segerpresent och en returbiljett tillbaka in i mästarmatchen.
Som ögonblicksbild bild av den första halvleken fungerade faktiskt ett spelavbrott mer effektivt än själva matchen.
En knapp halvtimme hade gått då Felix Beijmo tyvärr tvingades bryta med en axelskada. Under pausen som uppstod då han rullades ut uppstod små himmelsblå spontankonferenser över mest hela planen.
Varför flöt inte spelet bättre? Varför var bolltempot så lågt och hemåtvändningar så många? Diskutera i små grupper!
Där stod Adi Nalić och bildade en missnöjd mittfältstriangel med Erdal Rakip och Bonke Innocent. Bakom dom klev Martin Olsson in för att prata allvar med Anel Ahmedhodžić och Franz Brorsson. Lite för sig själv vandrade Veljko Birmančević omkring, skickade med jämna mellanrum iväg frustrerade varianter av det internationella tecknet för sätt-nu-lite-fart-på-bollen-för-hela-helvetet.
Det hade inte varit bra, den här halvtimmen heller.
Har väntat på det riktiga MFF
Skadedrabbat och avstängningsplågat, absolut, men trots alla skickliga spelare i startelvan hade mästarna från Malmö knappt lyckats rulla fram ett enda vägvinnande anfall.
Det allra mesta hade fastnat i motståndarpressen, och ofta inneburit omställningslägen för ett rakt, tydligt och vertikalt Elfsborg.
I en dryg månad har vi nu gått och väntat på Malmö FF – det riktiga Malmö FF, det guldglittrande Malmö FF – men ända sedan Champions League-spelet säkrades nere i Bulgarien är det som att kraften i laget har klingat av.
Även garantispelarna har falnat och vacklat. Den här kvällen slog Antonio Čolak mest hål i luften, och Veljko Birmančević brände iväg ett helt fyrverkeri av skeva vådaskott medan Anders Christiansen var någon helt annanstans än här.
Och nej, fotbollen väntar inte hur länge som helst, fotbollen väntar inte på någon.
Om inte nu, så när? Om inte här, så var?
MFF:s spel blev gradvis lite bättre med en frenetisk Eric Larsson och en uppskruvad skärpa, men med timmen passerad var det fortfarande Elfsborg som låg närmast ett segermål.
En kraftfullt kutryggig Per Frick oroade konstant, såg till så att det uppstod situationer i Malmös straffområde. Det kunde blivit ett gulsvart ledningsmål – bortdömt – det kunde ha blivit en gulsvart straff.
Inte många stilpoäng
Men med kvarten kvar så tycktes en match vara på väg att stagnera, ett guld på väg att försvinna.
En enda seger på sju seriematcher? Det var dit vi var på väg, och nu tänkte faktiskt inte Allsvenskan vänta på de regerande mästarna längre. Ville Malmö FF vara kvar i toppstriden fanns det inga alternativ – de behövde fixa fram ett vinstmål på ett eller annat sätt.
Ett direktskott från Čolak? En frispark från Birmančević? Nä, ett inlägg, en styrning – och en slumpmässig studs på en skalle som tillhörde motståndarnas lagkapten. En skänk från ovan, och ett självmål som höll Malmö kvar i ekvationen.
Situationen var så plötslig och så rörig att det tog den välfyllda bortasektionen på andra sidan planen ett par, tre sekunder att inse att det verkligen blivit mål.
Ifall de hade spelat ihop till det eller inte kan vi diskutera – och det beror väl på om vi använder enbart den här matchen eller hela den senaste månaden som måttstock – men till sist fick Malmö FF i alla fall in den där bollen som kan få en trend att vända och en tabell att byta skepnad.
Det blev inte så värst många stilpoäng för de himmelsblå den här septemberonsdagen i Borås, och det kan givetvis kvitta. Det blev i alla fall inte kvällen då mästarna klev av tronen och abdikerade.