”Jag har bytt till det manliga privilegiet”

Chris Mosier blev världsstjärna inom herridrott – nu tar han strid för kvinnorna: Alla kvinnor är mer diskriminerade än jag är

Patrik Brenning

helskärm

Chris Mosier tvingades förmå Internationella olympiska kommittén att ändra idrottens regler för att bli första transperson att kvala till OS.

Så är han bitter?

Nej, han är mest tacksam att han inte är kvinna.

– Alla kvinnor är mer diskriminerade inom idrotten än jag är, säger Mosier i en exklusiv intervju med Sportbladet.

Chris Mosier är världens mest kända transsexuella elitidrottare. 40-åringen är amerikansk landslagsman i duathlon samt triathlon och blev i våras första transperson att kvala till ett OS när han utmanade gränserna i gång. En skada under kvaltävlingen satte dock stopp för ett historiskt avancemang till spelen i Tokyo.

– Målet nu är att se var det här tar mig de kommande fyra åren. OS i Paris (2024) är nästa stora möjlighet att vara på den stora scenen och jag skulle gärna vilja lyckas med det, säger Mosier.

Varför är just OS så viktigt?

– Det är den högsta nivån inom idrott. Tävlingen alla som håller på med en OS-gren siktar på. Men för mig handlar det om att bryta barriärer och se till att alla är representerade på den högsta nivån så att fler kan komma efter mig.

Mosiers idrottsgärning har handlat lika mycket om att krossa barriärer som mållinjer. 2015 bröt amerikanen en av de mest symboliska när han gjorde det möjligt för alla transpersoner att tävla i OS.

IOK strök då, efter att Mosier stoppats från VM i duathlon, kravet på kirurgisk könskorrigering för att transpersoner ska få delta i spelen.

Men hur är det att ständigt behöva kämpa i motvind för att ens få vara med? Det visar sig att den frågan är helt felriktad.

Mosier upplever att han efter bytet till herridrott har fått medvind.

– Jag har gått till det manliga privilegiet, säger amerikanen.

På vilket sätt då?

– Vilken kvinna som helst inom idrotten har det tuffare än jag har som transman. Jag växte upp inom kvinnlig idrott och lärde mig allt jag kunde om mig själv som ung kvinna inom idrotten. Skillnaden på sättet jag togs emot då mot nu är enorm. Det gäller respekten jag får nu, om folk tycker att jag är kompetent eller inte och tillgången jag har till olika områden inom idrotten.

Vilken är den största skillnaden mellan kvinnlig och manlig idrott?

– Det är sättet vi behandlar idrottare på, sättet vi föredrar manlig sport samt män i sport och den stora skillnaden i mängden uppmärksamhet och resurser vi ger manlig respektive kvinnlig idrott. Det stora problemet för kvinnlig idrott är inte deltagandet för transkvinnor utan det är bristen på resurser, sponsring, bra coachning, möjlighet till läger och tillgång till utrustning som vi ger unga tjejer. Bristen på entusiasm för kvinnlig sport. Lika lön-debatten och statusen för eliten inom kvinnlig idrott är en sak men den stora skillnaden ligger i hur vi behandlar unga tjejer som idrottar.

Vad måste göras?

– Vi måste se kvinnor som jämlika och en del i det är att förstå att det inte bara finns ett sätt att vara kvinna eller ett sätt att vara man eller ett sätt att vara transperson. Det finns ingen speciell typ av idrottare som vi borde föredra framför en annan. Vi måste ge kvinnor och tjejer samma möjligheter som unga killar att lyckas inom idrott.

Hur var din upplevelse när du började tävla som man?

– Jag mötte definitivt lite diskriminering i början men mindre från personer som visste om min identitet och mer från de som inte visste. Det förekom kränkningar av min könspresentation och det fanns de som ifrågasatte om jag var kvinna eller man innan tävlingar. De sa saker om mitt utseende. Men genom sporten har jag ändå blivit mycket väl välkomnad och jag tror en del av det beror på att när jag ställer mig på startlinjen så tänker inte mina motståndare på mig, min identitet eller min förändring. De tänker bara på sig själva och sin tävling.

Och i slutet av loppen?

– Då har jag ofta mötts av sportslighet och acceptans och det tror jag verkligen beror på att jag är en transman. Det finns en respekt för motståndaren och jag tror att den respekten också beror på att jag inte ses som ett hot. De tror inte att jag är en utmanare eftersom jag är född kvinna. Jag tror min resa inom sporten hade varit väldigt annorlunda om jag varit en transkvinna. Sättet jag välkomnats på och blivit firad på inom den manliga idrotten är väldigt annorlunda mot vad en transkvinna upplever som vill delta, oavsett nivå.

Chris Mosier lovar nu att kämpa hårdare än någonsin för tjejers rätt att idrotta på lika villkor som pojkar. Kanske har han genom sitt byte till det ”manliga privilegiet” också fått en större möjlighet att påverka.

Mosier har visserligen förlorat fyra föreläsningsuppdrag (”och en stor del av min lönecheck) på grund av corona-viruset men stödet från skojätten Nike ger såväl finansiell trygghet som en röst att förändra. En stämma som bland annat kommer höras under Pride i Stockholm i sommar.

40-åringen har redan använt den rösten med stor framgång för att förändra förutsättningarna för transpersoner inom idrotten så kanske kan han faktiskt även påverka kvinnornas situation.

Tror du att du någonsin kommer kunna vara ”bara en idrottare” bland alla andra?

– Nej. Jag tror att det kommer finnas vissa situationer där jag behandlas som en idrottare men trans är fortfarande en stor del av min identitet och det är också en stor anledning till varför jag är elitidrottare i dag. Jag vill ha den plattformen för att kunna förändra samhället. Att kunna nå ut med budskap om inkludering inom idrotten. Att kämpa för alla i min gemenskap. Jag tror aldrig att jag kommer kunna vara ”bara en idrottare” och jag är tacksam för det.