”Att få vara mig själv vägde så mycket tyngre”
Möt Sveriges första transsexuella elitspelare i unikt tv-reportage
Uppdaterad 2020-02-03 | Publicerad 2020-01-30
SÖDERTÄLJE. Som kvinna var Moa Filén Hammarström svensk baskets framtid.
Som man har Noel Filén Hammarström tagit hela den svenska idrotten till nutiden.
På onsdagen fick Sverige sin första transsexuella elitidrottare.
Tolv killar från tonåren och uppåt. Gröna tröjor, vita byxor. Sammanbitet och laddat.
Det ser ut som det gör i samma ögonblick i hundratals andra omklädningsrum runt om i Sverige när Södertälje Knights tränare peppar sina spelare inför matchen mot Wetterbygden Stars.
Med en inte helt obetydlig skillnad. Uppe i hallen väntar kamerateam från TV4 och SVT på matchen i tredjedivisionen Basketettan. Närmast coachen laddar samtidigt killen de hundratalet åskådarna i hallen väntar på.
20-årige Noel Filén Hammarström bytte sin vana trogen om i ett eget omklädningsrum och sitter nu och gnuggar händerna mot varandra med blicken fastnitad i golvet. Det är egentligen helt osannolikt att han ens är här.
Inte bara för att han försökt ta sitt eget liv tre gånger. Inte bara för att han attackerats på gatan i Södertälje vid lika många tillfällen. Utan kanske ändå allra mest för att han hette Moa för bara några månader sedan.
Nu är han här för att skriva historia. Snart kommer han vara Sveriges första transsexuella elitidrottare.
Några sista ord. Tolv killar i klunga. ”Let’s go guys!”
Men vänta.
Den här historian börjar inte i Rosenborgshallen i Södertälje. För att förstå Noel måste vi börja med att lära känna Moa.
”Jag var lilla Moa som inte ville leva”
– Jag minns att jag redan som femåring gick runt på vårt landställe med klänning och dockvagn och tänkte att ”jag är pappa till det här barnet” och hur det bara kändes så rätt i hela kroppen. Jag kände en sorg redan då över att ”jag får inte vara med killarna och kommer aldrig kunna vara en kille. Och det suger!” Jag kunde redan där och då känna att jag aldrig kommer kunna ändra på att jag inte är en kille.
När Moa hunnit bli 13 år blev plågan för stor att bära. Att så fort hon passerade en spegel, skulle välja kläder eller någon bara nämnde hennes namn blev hon påmind om smärtan som fick henne att börja straffa sig själv.
I desperation försökte Moa också förvandla sin kvinnokropp till en mans.
– Jag ville vara vältränad och smal som en kille är uppbyggd med mycket muskler. Jag gick ner 20 kilo på en sommar eftersom jag bara sprang och sprang tre gånger om dagen för att jag ville se så maskulin ut som möjligt. När jag kom tillbaka den säsongen undrade alla vad fan som hade hänt.
– Jag var lilla Moa som spydde upp maten och inte ville leva.
”Gick inte att ta sista steget”
Moa skar sig i armarna och försökte vid tre tillfällen avsluta sitt liv. Julafton 2016 var det ”närmast”, men någonstans sa kroppen ändå nej.
– Jag vet inte hur jag lyckades men det gick inte att det sista steget. Att trycka in tillräckligt mycket piller.
Räddningen blev enligt Moa Täljehallen i Södertälje och ungdomstränaren Joakim Brunnström.
– Han har varit min största manliga förebild och min största förebild överlag. Han har räddat mig.
En elefant bakom ett grässtrå
Idrotten debatterar just nu har den ska se på transpersoner. Om träningsgrupper ska styras av biologiskt kön eller ett barns fria vilja. Om tävlingsklasser ska delas in efter hormonvärden eller snopp och snippa.
För en förvirrad och självmordsbenägen Moa fick idrotten länge bara vara idrott – och med den blev den också något livsnödvändigt.
– Moa var inte blyg när hon kom in i hallen första gången. Moa var livrädd. Hon gömde sig bakom sin pappa och sedan bakom en lagkamrat. Det var som den tecknade filmen med elefanten bakom grässtrået, säger Joakim Brunnström.
Men i baskethallen slapp Moa vara Moa. I ”Jockes” mun var hon ”Momo” och för lagkamraterna den lysande stjärnan. Att, om än för bara några timmar om dagen, bara få vara ”basketspelare” skapade en trygg zon och ett tydligt fokus som också gav resultat på planen.
– Hon var otrolig. Hon mördade alla andra och gjorde saker som jag själv alltid velat göra på en basketplan. Hon var nästa stora grej på damsidan, säger Sveriges bästa spelare Amanda Zahui som var klubbkamrat med Moa i Södertälje.
Men samtidigt som framgångarna och lovorden avlöste varandra kring basketspelaren Moa närmade sig människan Moa ett vägskäl i sitt liv och sin basketkarriär.
– Att ha fått göra de häftiga resorna med ungdomslaget, uppleva ett EM-brons och bli utsedd till Nordens bästa spelare lyfter dig ju. Men eftersom jag mådde så dåligt i mig själv baserade jag allt mitt välmående på hur jag presterade på basketplanen. När jag sedan bara mådde sämre och sämre ju närmare jag kom att göra den här förändringen så kunde jag till slut inte prestera på planen heller. Då var det tufft. Då gick jag ner mig helt.
Tvungen att välja
Tonåringen Moa trodde att hon behövde välja mellan basketen och sig själv.
– När jag tänker på det nu förstår jag ju att jag inte hade behövt göra det valet, men det var inte så enkelt då. Det fanns ingen som hade gjort det innan, ingen förebild att följa. Så alla förutsatte bara att jag behövde sluta när jag började med testosteronsprutorna, för det är ju doping. Jag sköt på det minst två-tre år innan jag påbörjade det på riktigt, för vad fan är jag utan basket egentligen?
Till sist blev situationen ohållbar. Något som blev extra tydligt under Scania Cup i Södertälje 2018.
Prestigeturneringen samlar några av Nordens främsta lag på ungdomssidan och Moa hade länge drömt både om titeln och det individuella priset som hela Nordens bästa spelare. Efter att hennes lag försvunnit i semifinalspelet trodde Moa att chansen var borta men till publikens stora jubel prisades hon trots allt som hela turneringens bäste.
– Det blev ett sådant jubel i hallen, motståndare ställde sig upp och applåderade och ett yngre killag bara jublade. Det var väldigt emotionellt och väldigt stort. Riktigt häftigt. Det var precis en månad innan jag slutade våren 2018, jag hade redan kommit ut som transperson och priset var en t-shirt med texten ”Scania Queen” på. Det var ju faktiskt lite roligt.
”Nu är jag Noel, hur fan gör man?”
Under slutet av säsongen fick Noel också sin diagnos, könsdysfori. Ett tillstånd där ditt fysiska och psykiska kön inte stämmer överens.
– När diagnosen väl kom tvingades jag fråga mig själv om jag ville vara en skitbra basketspelare men må jättedåligt resten av tiden. När jag behöver kolla mig själv i spegeln, när jag behöver träffa andra, när jag vill våga bli kär, träffa människor, skaffa ett nytt jobb eller bara leva mitt liv. Vad ska jag väga? Då kände jag någonstans att fan, jag har gjort det jag egentligen drömt om – förutom att spela i damlandslaget med Amanda Zahui. Det var det mål jag hade kvar men att vara mig själv vägde så mycket tyngre. För jag hade inte pallat. Jag hade inte levt i dag om jag skjutit på det längre. Så jag slutade, fick första sprutan en vecka efter det och tog studenten samma vår. Jag minns fortfarande känslan. ”Nu är jag Noel, hur fan gör man?”
Jag minns fortfarande känslan. ”Nu är jag Noel, hur fan gör man?”
Samtidigt som Moa gjorde resan mot att bli Noel hade Amanda Zahui i sin tur utvecklats till Sveriges främsta spelare och en förebild för långt många fler än bara Noel. I januari 2019 prisade hon också med Sportspegelpriset på den svenska Idrottsgalan för sitt arbete med att få fler unga tjejer att idrotta.
I tacktalet tackade Zahui Gud och sin familj – men nämnde under minuterna på scenen bara en person vid namn.
– Det här priset representerar Noel Filén Hammarström som öppet och modigt tog ett steg närmare att leva sitt sanna själv, sa Zahui.
Mellan 2009 och 2012 var de två klubbkamrater i Södertälje och Amanda såg tidigt att Moa inte var som alla andra. När Moa var 12 år gammal tog Amanda därför kontakt med sin sex år yngre klubbkamrat via Facebook.
– Hon mötte upp mig, skrev till mig och tog hand om mig. Hon var en jättestor förebild för mig. När jag sedan väl kom ut ringde Amanda Zahui och grät. Hon sa bara att ”Shit vad ballt!”.
Vägen tillbaka
Beslutet att komma ut i februari 2018 och påbörja sin behandling sommaren efter hade dock inte gått lika smidigt som Noel hoppats på. Samtidigt som hormonerna slogs i kroppen och Noel skulle lära sig fungera som kille hade han då 19 år gammal också förlorat sin trygga plats i tillvaron.
I ett försök att få komma tillbaka in i baskethallen började Noel att träna sitt gamla damlag, men kände snabbt att det inte var där han hörde hemma.
– En dag sa ”Jocke” bara ”men saknar du att spela basket? Men då får vi väl ta reda på var du ska spela”.
Frågan var bara var. Något som skulle visa sig inte helt enkelt att reda ut.
Började i hemlighet
Noel ville själv spela med sitt gamla damlag, där alla hans sociala anknytningar fortfarande fanns kvar. I mars 2019 avslog Dopingkommissionen dock dispensansökan med anledning av att hans testosteronsprutor klassades som dopning. Samtidigt förbjuds han även att spela med herrlagen då hans juridiska könsbyte, när du får ditt kön justerat i folkbokföringen, fortfarande inte gått igenom.
I väntan på det, och på att kunna göra en ny dispensansökan, började Noel i augusti 2019 ändå att i hemlighet träna med Södertälje Knights, b-lag till Svenska mästarna från samma år Kings.
– På första träningen hade jag min Scania Queen-tröja för att liksom visa att ”jag är här nu, gilla läget”. Det var ändå kul.
Laget består av en mix av gamla elitspelare, som av olika anledningar valt att trappa ner, och kommande a-lagsspelare på väg upp.
– Han står sig jättebra. Vi vet att han var en jätteduktig kvinnlig basketspelare innan och man ser att han har jättemycket basket i sig. Tempot är lite högre här men det är något man vänjer sig vid, säger lagets store stjärna Mario Blazevic, förra året med i Södertälje Kings svenska mästarlag.
Blazevic intygar också att kvalitén på serien, tredjedivisionen Basketettan under Basketligan och Superettan, är hög. I den elitmässiga herrkonkurrensen visade sig Noels egna tvivel kring sin fysiska kapacitet också snabbt vara motiverade.
– De första veckorna trodde jag att jag skulle spy efter varje träning. Jag brukar säga att jag går igenom puberteten nummer två. Man lägger på sig tio kilo till för att kroppen ska bygga upp sig och det är extrakilon som blir tunga att bära.
Redan i september tvingades Noel ge upp comebacken men när hans dispensansökan om få tävla med herrar gick igenom i december förra året kände han sig tvungen att göra ett nytt försök. Inte bara för sin egen skull.
– När jag var tio år undrade föräldrar varför det var en kille i laget. Det är helt otroligt, samtidigt som fler transpersoner och människor i allmänhet behöver röra på sig. Man mår bättre av fysisk aktivitet men idrotten i världen och Sverige begränsar transpersoner från att må bättre eftersom de hindras från att idrotta. Lagsport är bland det bästa vi har. Den här matchen är inte bara för mig utan för alla där ute som behöver röra på sig och må bra.
Sverige begränsar transpersoner från att må bättre eftersom de hindras från att idrotta. Lagsport är bland det bästa vi har. Den här matchen är inte bara för mig utan för alla där ute som behöver röra på sig och må bra.
”Då var jag säker på att jag skulle dö”
I andra omklädningsrummet väntar Wetterbygden Stars från Huskvarna. Det har hunnit bli den 29 januari och det är matchen Noel väntat på.
– Jag kände att jag vill göra det i Rosenborgshallen, på hemmaplan, eftersom det är ett sådant ställningstagande. Jag vill känna att mina vänner, min familj, eller i alla fall de som vill, och alla människor som associerar mig med basket och Södertälje ska kunna vara där. Det känns mer rätt än en bortamatch där jag inte heller kan känna mig helt trygg. Det är en otrygghet bara att fundera på hur killarna i det andra laget kommer reagera.
Noel återkommer till ordet trygghet, för det var i den här baskethallen han växte upp. Samtidigt ligger hans allra minst trygga plats bara några hundra meter.
Efter att ha kommit ut som transperson i februari 2018 har Noel attackerats och misshandlats vid tre tillfällen på sina hemmagator i Södertälje. En gång vid baskethallen, en gång i anslutning till hans lägenhet på andra sidan vägen och ytterligare en gång precis utanför porten.
I januari 2019 blev det som grövst när fyra män i 40-50-årsåldern väntade utanför hans hem.
– När jag kom ut skrek de bara ”på honom”. De sparkade mot könet, mot revbenen och spottade. Det sista jag minns är att en kille ställer sig vid mitt huvud och med full kraft siktar med sin sula mot mitt ansikte. Då var jag säker på att jag skulle dö. Att det här är slutet för mig. Nu dör jag. En millimeter från mina glasögon stannade han med foten och började skratta.
Det sista jag minns är att en kille ställer sig vid mitt huvud och med full kraft siktar med sin sula mot mitt ansikte.
Efter misshandeln tog Noel beslutet att flytta.
Nu värker kroppen av andra anledningar. Den tuffa träningen in mot comebacken har slitit hårt på Noels kropp som fortfarande inte vant sig vid den ökade muskelmassa det manliga könshormonet medfört. Höfter, knän och fötter smärtar.
– Just nu är det mycket slit och ont, mycket sjukgymnastbesök, mycket Voltaren och Ipren bara för att hålla två träningar i veckan. Det är begränsande för att kunna utvecklas på det sättet jag egentligen vill. Om jag går in för det mentalt, att nu ska jag bli bra, kommer jag lägga min skäl i det för jag är antingen noll eller hundra. Nu har jag verkligen försökt få bromsa mig. Gå inte och träna i dag, ta det lugnt för annars kommer du paja.
Hur ser du på betydelsen av den här matchen för andra därute som kommer se och höra din historia och känna igen sig i den?
– Det är svårt att sätta sig in i men jag vet ju själv vad sporten betyder för mig och hur mycket det betyder att jag kommer få spela den matchen. Men jag kan tänka mig att det kan vara jäkligt skönt att inte alltid behöva vara den första också, som jag har varit hela tiden. Jag var annorlunda och stack ut som Moa. Jag var stor och kraftig men då hade jag ändå Amanda Zahui att se upp till. Jag kunde luta mig mot vetskapen att hon är grym och kommer bli världens bästa basketspelare. Om jag då kan vara en sådan person för någon annan, om det så bara är en person, så har det ju gjort skillnad. Det blir häftigt. Det är svårt att sätta ord på. Det är historia. Och det kommer ha betydelse.
Kan tvingas till ny paus
Det finns också ett skäl att Noel pressar sin kropp för att kunna spela just den här matchen. Den är inte bara hans första basketmatch som Noel utan kanske också hans sista.
Efter femton års förvirring och fem års utredning står Noel nu på väntelistan hos Karolina sjukhuset för att få genomföra sin underlivsoperation. Han vet inte om det kommer ske om en vecka, en månad eller ett år men operationen kommer ofrånkomligen att innebära en ny paus från basketen.
– Det spelade också in när jag valde att söka dispensen även fast jag inte riktigt känner att jag är redo att spela med killar ännu. Jag vet att operationen kommer att bromsa jättemycket och det kommer vara läskigt att gå in på en basketplan och göra saker efter den. Jag kommer vara rädd för att någonting ska paja. Någon nervtråd någonstans eftersom det är så himla invecklat. Samtidigt är den operationen jätteviktig för mig eftersom det är slutskedet innan jag kommer kunna släppa allt och bara kunna leva som Noel. Men därför måste jag också ta vara på det här nu. Därför måste jag spela matchen nu.
– Jag vill ta chansen när den finns för man vet inte när nästa transperson kommer heller. Jag har haft min peak. Om jag vill lira för att det är kul kommer jag göra det men jag har inget mål förutom att göra den matchen. Att spela den matchen. Komma in och känna att fan nu har vi skrivit historia och bara markera att jag gjorde det.
Före matchen kommer Mario Blazevic med en fråga: ”Är han verkligen först? I hela Sverige?”. Ja, enligt Riksidrottsförbundet, RFSL, Dopingkommissionen och Dispenskommittén är han det. De har aldrig behandlat ett ärende med en transperson som vill tävla i en ny klass på elitnivå tidigare.
Lagets tränare har i alla fall koll på det historisk ögonblicket. Han har rotat djupt för att få fram ett tävlingsställ där nummer 22 finns med. Numret Noel bar när han dominerade hallarna i Södertälje som Moa.
Det höga numret gör att Noel är sist ut när laget presenteras för de 133 personerna i publiken, men till sist uttalar speakern de historiska orden. ”Nummer 22. Noel Filén Hammarström. Välkommen tillbaka!”.
Klubben har inte hunnit registrera honom i alla datorsystem så i den officiella statistiken får han heta Viktor Hermansson. Men för de närvarande råder det ingen tvekan om att det är Noel Filén Hammarström som för första gången spelar tävlingsbasket med och mot herrar.
Klockan 19.15 den 29 januari år 2020 får Sverige till sist sin första transexuella elitidrottare.
– Det jublet! Jag kunde inte ens möta någons blick eftersom det hade blivit för jobbigt. Jag behövde koncentrera mig på matchen men jag såg ju hur många som jag tycker om och bryr mig om som var här. Jag är stolt över att få göra det här inför dem.
Hur det gick sen? Det gick åt helvete.
– Det var så jäkla många som ville göra intervjuer redan innan så jag missade hela min uppvärmningsritual. Jag var så jävla arg innan och det gick ju åt helvete i början. De fick skjuta tre enkla treor och jag var inte med. Men det släppte lite sen.
När idrott ska sammanfattas landar det nästan alltid i statistik, poäng och slutresultat. Men om det var allt sporten stod för hade den här texten handlat om Mario Blazevic spelbriljans eller Mihajlo Kvockas trepoängsskytte. Inte Noel Filén Hammarströms fyra poäng och knappa tolv minuter på planen.
”Det var mitt stora mål”
Södertälje Knights vann med 95–67. Noel var inte bäst, men samtidigt långt ifrån sämst. Samtidigt spelade ingen annan på planen heller med den press på axlarna som han bar.
– Jag är stolt över mig själv att jag gjorde det. Och jag gick inte poänglös. Det var mitt stora mål. Så jag är nöjd. Verkligen.
När hela publiken gått hem står Noel kvar och pratar med sin flickvän. Mario Blazevic tar en omväg på vägen ut för att ta sin lagkamrat i hand.
– Du, bra match! Och välkommen.
Det var det den här matchen handlade om. Om överlevnad och barriärbrytande. Om en resa som saknar motstycke i svensk idrottshistoria. Kanske trots allt allra bäst sammanfattad av den text Noel skrev till sig själv när han hade levt och överlevt de första 20 åren av sitt liv.
”20 år.
Och du som aldrig trodde att du skulle nå den åldern.
När du satt där på toalettstolen, inlåst med all smärta och all sorg. Du satt där, torkade bort tårarna och torkade av armarna. Gjorde rent och plåstrade om. Och önskade dig bort. Önskade att du inte skulle behöva utsätta dig själv för sånt för att komma bort från sorgen över att inte kunna leva som sig själv.
Du önskade att du slapp gråta tills du spytt efter ha sett dig själv i spegeln när du skulle kliva in i duschen. Du önskade att du aldrig skulle känna såhär när du blev äldre.
Älskade Moa. Nu finns inte du. Men nu finns Noel.
Och jag lovar att jag aldrig någonsin ska hata dig igen. Aldrig skada dig. Aldrig förminska eller undangömma.
Nu är du 20 år gammal.
Du lever, gör hemska misstag och lär dig utav dom.
Du sårar, du blir sårad och går vidare.
Du älskar fortfarande att studsa basketbollar precis som då, om inte lite mer nu, nu när det inte längre går att ta en enda sekund på basketplanen för givet.
Du andas fortfarande, så som du mot förmodan alltid lyckats göra.
Du har lyckats ta dig igenom motgångar, krossade hjärtan och drömmar, avslag och misshandel på misshandel på misshandel.
Men du gjorde det.
För idag, idag lever du.
Fan vad du lever.
Och jag är så förbannat stolt över dig.
Jag, oavsett vilka som står bredvid dig, har dig ALLTID.”
PODD Noel blev Sveriges första transsexuella elitspelare
I dagens Aftonbladet Daily berättar vi om Noel Filén Hammarström som blev Sveriges första transsexuella elitspelare. Gäst är Patrik Brenning, reporter på Sportbladet.