Wennerholm: Ett OS där säkerheten ska höras och synas
Publicerad 10.09
PARIS. Jag gör mitt nittonde OS här i Paris.
Men jag har aldrig varit omringad av så mycket blinkande och tutande säkerhet.
Det är som ett tivoli.
Nyss passerade en karavan på 22 polisbilar i en lång rad utanför hotellet.
Alla med blåljus och sirenerna på.
Då bor jag inte ens i ett område där det ska pågå någon OS-idrott i grannskapet.
Men det var en typisk del av stadsbilden under de dagar jag varit här.
Det verkar som det här är ett OS där säkerheten både ska synas och höras.
Jag tror inte att de där 22 polisbilarna var under utryckning, utan det handlade nog mer om att ta sig från A till B.
Och tar jag en promenad, så är det poliser i varje gathörn.
Inte en, utan oftast två, tre eller fyra.
Och det gäller att se upp vid övergångsställena.
Inte ens grön gubbe är någon garanti för att det går att passera.
Mer än en gång har jag fått stanna upp, då en motorcykelkortege kommit farande med blinkande ljus, där föraren längst fram bryskt vinkat in mig till vägkanten igen.
Sedan svischar det förbi en svart limousin någonstans i mitten med någon OS-potentat eller fransk politiker.
Och på den långa ringvägen runt stan är det en ständig ström av likadana motorcyklar, även om det där handlar om att vinka in civila bilister från den förbjudna OS-filen, där trafiken flyter på till skillnad mot de två andra.
De som tar chansen blir snabbt avslöjade.
OS-trafiken ska fram.
Och IOK-pamparna lever sin vanliga lyxtillvaro på det femstjärniga hotellet Hotel du Collectionneur med utsikt över Eiffeltornet.
OS-arrangören har enligt brittiska tidningen The Guardian betalat 18,5 miljoner pund för att hyra hotellet under hela OS. Det är mer än en kvarts miljard i svenska pengar. Och det är tio gånger mer än vad friidrotten delar ut i sina omstridda prispengar, som det varit sådant liv om.
Nu är det naturligtvis fullt på det hotellet, men jag blev ändå nyfiken vad ett rum skulle kosta veckan efter OS-avslutningen när alla åkt hem.
Det billigaste dubbelrummet hamnade på nära 5000 svenska kronor natten.
Och ville jag har frukost fick jag lägga på motsvarande 526 kronor om dagen.
Dyraste rummet - en lägenhet med två sovrum - gick på närmare 90 000 natten.
Men då ingick frukosten.
Ironiskt nog gick personalen ut i en spontan strejk mitt framför IOK-pamparna på torsdagsmorgonen och hävdade att de inte fått någon löneförhöjning på sju år.
Så det är oklart om höjdarna fick sin morgongröt.
Just nu är IOK-hotellet hermetiskt tillslutet, precis som alla andra officiella OS-faciliteter. Av förståeliga skäl.
Vid alla tidigare OS jag varit på har säkerheten också stått högst upp på agendan.
Så har det varit ända sedan terrordådet mot OS-byn i München 1972, som slutade med att elva israeliska idrottsmän och tränare dödades.
Det skapade en ny verklighet och vid varje nytt OS efter det har det skrivits kilometer om säkerheten.
Men väl på plats har den aldrig varit så påtaglig som just nu.
Det kanske lugnar ner sig efter invigningen när man öppnar upp de nu avstängda kilometrarna längs Seine, men de flesta av alla tiotusentals poliser, militär och övrigt säkerhetsfolk finns kvar i tjänst över hela OS.
När det gäller säkerhet är det väl vinter-OS i Salt Lake City 2002 det av de tidigare arton jag bevakat, som kommer närmast.
Men det avgjordes knappa halvåret efter 11-septemberattackerna, då två fulla passagerarplan flögs in i World Trade Centers två torn på Manhattan.
Fortfarande helt obeskrivliga scener.
Det fick de amerikanska myndigheterna att punga ut ofantliga summor på säkerheten i Salt Lake City.
Kontrollen var minutiös och våra hyrbilar undersöktes varje gång vi åkte in på ett OS-område och det var full kroppsvisitering till arenorna.
Det tog tid, men kändes nödvändigt.
Nu var det värsta som inträffade att Sverige förlorade mot Vitryssland i hockeykvartsfinalen – som tur var och om vi talar i strikt sportsliga termer.
Det närmaste jag kommit ett verkligt attentat var i Atlanta 1996, då vi bodde på ett hotell bara 500 meter från Centenniel Olympic Park, där ensamvargen Eric Rudolph placerade tre rörbomber som dödade två och skadade 111 andra.
Det har det både gjorts film och tv-serier om, men då det hände låg jag och sov min törnrosasömn.
Och det dröjde ända till 2003 – och ytterligare tre bombdåd – innan Rudolph kunde gripas.
Jag hoppas innerligt att årets OS i Paris slipper uppleva några sådana scener.
Då är alla blåljus och ylande sirener mer än värda besväret.
