Fredricson: "Det här guldet ger jag All In"

Ridsport. När allt var över och adrenalinet runnit ur systemet fingrade Peder Fredricson på sin guldmedalj.

– Jag gillar den här färgen, men jag är helt tom.

De skönaste segrarna är ibland de svåraste att känslomässigt fånga i flykten.

Ridsportfolket på Ullevi var i extas, drottning Silvia bjöd på vinken och på All In red Fredricson ärevarv med EM-guldmedaljen om halsen.

Någon timma senare satt han på en presskonferens. Lycklig, stolt, tacksam men också dränerad på all energi.

– Jag är jätteglad, så klart, men jag är också jättetrött och tom.

Uppdraget var utfört, det efterlängtade guldet om hans hals. Nu ville han mest av allt hem till gården på Österlen och till sina barn.

Favoriten som höll

I OS förra sommaren var han en outsider, till Göteborg kom han som den tunga favoriten som höll.

– Jag visste att jag kanske aldrig får en chans till att vinna en guldmedalj på hemmaplan med en häst som den här. Det är så härligt att få till det just här, när det gäller. Allting föll på plats för mig just nu. Man får inte såna här chanser många gånger i livet.

– Men ett mästerskap ställer verkligen den mentala styrkan på prov även om det var mer press inför lagtävlingen. I dag kände jag att jag gjorde det mer för min egen skull. Det var jag, hästen och banan i min bubbla, säger Fredricson.

Till slut stod det mellan honom och Harrie Smolders. Nederländerna stannade på 5,52 fel. Fredricson, som stod på noll, hade råd med en rivning och ett tidsfel. Rivningen kom i trekombinationen på rakan in. Två tidsfel och han hade missat guldet.

– Två rivningar och jag hade kommit femma och då hade jag inte varit så glad. Men så små är marginalerna, en bom faller så lätt.

– Det här guldet ger jag All In, säger han.

Hans livs häst?

En skicklig ryttare kan lyckas hyggligt på en medelmåttig häst, en skicklig ryttare på den där hästen som har allt blir en världsstjärna. Fredricson har suttit på åtskilliga kusar av varierande förmåga, men aldrig på någon som den numera elvaårige valacken.

Eller som han sagt om "Allan":

– Har man väl satt sig i en sportbil vill man inte kliva ur den.

Historien om hur Fredricson efter OS i London 2012 bestämde sig för en rejäl satsning är väldokumenterad men tål att berättas igen. Visst var det kul att följa frun Lisen och brodern Jens i Greenwich för fem år sedan, men hans egen karriär då? Han var 40 år och den hade gått något i stå. Han hade heller inte en häst för den internationella scenen eller mästerskapen.

Fredricson tog ett snack med sina sponsorer om saken.

– Det kändes som jag åkte runt i halva Europa. Vi hade en lång lista på olika hästar som jag skulle prova innan jag bestämde mig.

All In fanns på listan, om än långt ned.

Kärlek direkt

– Jag hade sett honom under unghäst-VM, där han reds av belgaren Nicola Philippaerts, och tyckte mycket om det jag såg. Att han inte var högre upp på listan berodde på att jag tyckte att han var för liten.

Men det blev kärlek direkt.

– Det räckte med ett språng, sedan visste jag att han var dubbelt så bra som alla andra. Det fanns något extra hos honom som man väldigt sällan känner.

Stuteri Arch, som drivs av Pam Persson och hennes dotter Charlotte, fick det raka beskedet av Fredricson:

– Köper ni inte den hästen, slutar jag.

Slantarna hostades upp. Resten är mästerskapshistoria. Först OS-silver och sedan EM-guld. Och mer ska det bli. VM i USA nästa år och OS i Tokyo 2020 är givna destinationer i långtidsplaneringen.

Hur bra är egentligen All In?

– En nästan oslagbar häst, en häst du får en gång i livet, säger silvermedaljören Harrie Smolders.

– Förmodligen den bästa hästen i världen, säger bronsvinnaren Cian O'Connor.

TT