"Jag är en jävla idrottskvinna"

Paralympics. Från nybörjare till Paralympics-medaljör på ett år. Det borde inte gå. Men erfarenheten säger att man inte bör räkna bort Helene Ripa i förväg.

– Jag är en jävla idrottskvinna, säger hon efter att ha paddlat sig till final i sin tredje Paralympics-gren.

Det är lite av en historia som upprepar sig. När längdåkaren Helene Ripa tog guld på 15 kilometer klassisk stil i Sotji 2014 hade hon bara varit med i skidlandslaget i två år. När kanotisten Helene Ripa nu ska paddla om medaljerna i KL3-klassen på 200 meter i Rio, gör hon det efter att endast ha satsat på sporten i ett år.

– Jag är väldigt målmedveten och målinriktad. Jag tycker om att träna hårt, jag tycker om att tävla. Jag har en väldigt god fysik, framför allt från skidorna. Och det handlar om samma muskelgrupper. Likheterna är såpass stora att kanotister åker på skidläger på vintern, säger Helene Ripa.

Tredje Paralympics

Hon fick inte till det i försöken, varifrån endast de två främsta i varje heat gick direkt till final, och var framför allt missnöjd med starten. I semifinalen var hon med från startskottet, och var bara sju hundradelar bakom rumänskan Mihaela Lulea i mål.

– Det är fantastiskt. Försöket kändes inte så bra som jag hade hoppats. Jag var lite stressad och kom inte i väg så som jag hade velat riktigt. Jag var väldigt besviken efter försöket, men fick lite pepp av coacher och paddlade mycket, mycket bättre i semin. Jag är jättejätteglad.

Hon gör sitt tredje Paralympics, i sin tredje idrott. I Barcelona tävlade hon i frisim och fjärilsim och kom som bäst femma i lagkappen på 4x100 meter frisim. I vinter-Paralympics i Sotji blev det två medaljer, förutom guldet på 15 kilometer klassiskt också ett silver i mixedstafett.

– Jag tror kanske att ni tycker att det är större än vad jag tycker. Jag börjar sällan med en idrott med tanken att jag ska ta mig till Paralympics. Simningen var ju inte heller så, det var något jag behövde göra för att få ett annat fokus i livet efter cancern. Skidåkningen var egentligen också något som jag tyckte var roligt bara, och kanoten var ett komplement till skidåkningen.

Fick cancer som 14-åring

Det var cancern som tvingade henne att amputera högerbenet. Då var hon bara 14 år. Vid flera tillfällen har hon pratat om hur viktig idrotten har varit för att ge henne ett sammanhang att höra hemma i.

– Man kan väl inte nog understryka vad idrotten gör för väldigt många med funktionsnedsättningar. Det handlar om en gemenskap och det handlar om att på något sätt hitta ett egenvärde i att man klarar av att göra saker precis som vem som helst.

Finalen avgörs klockan 14.52 på torsdagen, svensk tid.

– Just nu är jag bara väldigt glad över att vara i final. Men jag vill göra ett ännu bättre lopp i finalen.

TT