’Vi kommer in på fiket. De andra gästerna flyttar sig diskret.’

Sara Milstead

Vi testar svenskarnas tålamod med andras ungar

helskärm

Barnet ska precis sticka ner sin ­lilla hand i lösgodiset.

Just det lösgodis som du tänkte ta av.

Tänkte.

Vågar du säga till andras ungar?

helskärm

Mitt barn och andras ungar, ­heter det som bekant. Men var går gränsen för när det är okej att läxa upp andras älsklingar?

Aftonbladet testade stock­holmarnas tålamod i ett ovetenskapligt irritationstest.

I huvudrollen: min egna och normalt mycket egensinnige avkomma Arvid, 2,5 år.

10:00

Vi inleder på det ­lokala kaféet i Haninge. Det är ett listigt drag, eftersom vi redan har lyckats bli utskällda där en gång. Och det börjar bra. Arvid placerar en liten röd bil strategiskt vid dörren. Kvinnan som kommer efter oss räknar inte med att det står leksaker parkerade vid tröskeln och snubblar över Arvids fordon. Isande tystnad.

10:30

På tåget mot stan. Min son kör omkring sin buss på sätena och knuffar runt barnvagnen i gången.

Besvärade blickar, men ingen ­säger något.

11:00

På biblioteket. Arvid tar en springrunda runt hyllorna och knuffar ut slumpmässigt valda böcker.

Av erfarenhet vet jag att bibliotekarier hyser större kärlek för ­sina bokklenoder än andras ungjävlar, och mycket riktigt. Efter en kort stund får vi en myndig uppmaning:

– Ursäkta, men jag tror att herrn bakom er vill titta på böckerna och han kommer inte fram, säger ­damen artigt.

Sorry! Vi smiter ut med svansen mellan benen.

12:00

Lunch på ett kafé. Vi väljer ett vattenhål där barnvagnarna lyser med sin från­varo, och så fort vi kommer in ser vi hur andra gästerna diskret flyttar sig bort från sulkyn. Arvid sköter sig dock över förväntan bra – skvätter endast ­lite mjölk över bordsgrannarna ­bredvid. Detta går dock obemärkt förbi.

13:00

Pressbyrån. Arvid sniffar sig till ”gooodis” och som den goda mor jag är låter jag honom inspektera lösgodiset på närmare håll. Arvid smeker locket. Lyfter lite. Ingen reagerar. Han tänker precis stoppa ner handen när han får syn på fotografens granskande ­objektiv. Han ändrar raskt stra­tegi och ber om en ­banan i stället. Bättre odds, liksom.

Slutsats: Stockholmare föredrar att kasta isande blickar omkring sig i stället för att ta tjuren (barnen) vid hornen.

Psykologen: ”Säg till barnet”

Skärpning, hörrni! Inte ni busiga barn alltså, men alla ni ­vuxna som inte vågar göra mer än att sända ut en isande blick.

Barnpsykologen Ingrid Gråberg tycker att alldeles för många drar sig för att huta åt andras ungar.

– Det beror förstås på situationen, men om barnet sitter med smutsiga skor på sätet tycker jag att man ska reagera. Vuxna måste sätta gränser. Sedan kan man välja sätt att göra det på. Man ­behöver inte bli arg, säger hon.

– Man kan säga: Oj, om du sitter med skorna på blir det jätte­smutsigt där andra ska sitta.

Men vänd dig inte till föräldrarna, utan tala ­direkt till barnet, råder hon.

– Det är mindre känsligt. Annars blir det en tillrättavisning av de ­vuxna.