Hanif Balis debattstil påminner om Olof Palmes
Låt oss ta det från slutet.
Riksdagsledamoten Hanif Bali har fått lämna Moderaternas partistyrelse efter en tweet.
Bali hade publicerat en mejlväxling mellan journalisten Patrik Oksanen och Utrikesdepartementet. En offentlig handling, inget konstigt i sig.
Samtidigt fanns misstankar om att främmande makt hade avlyssnat mejlväxlingen och att den indirekt nått Bali den vägen. Storyn i sin helhet är så invecklad att inga medier, experter eller inblandade har lyckats förklara vad som har hänt.
Faktum kvarstår: Hanif Bali får lämna partistyrelsen, dessutom slutar han twittra.
En politiker överger en plattform som dagligen inte når en tiondel av svenskarna. Det låter som en småsak, men det säger något om samtiden.
För frågan är om det var just denna härva – vilken ingen alltså riktigt kan förklara – som fällde Hanif Bali.
Kanske, men antagligen inte.
I åratal har Moderaterna fått avvärja anklagelser från rödgröna politiker och vänsterliberal allmänhet, kopplade till Balis 280 tecken långa aktiviteter på Twitter.
– Min strategi är att bli så hatad som möjligt så långt vänsterut som möjligt, sa han till Aftonbladet i höstas.
Hanif Bali ligger alltid på gränsen. Romska eu-migranter är ”proffstiggare”, ensamkommande afghaner kan ”strejka ihjäl sig” och somliga domare är ”jävla syltryggar”.
Mest pikant är inte hans eget språkbruk, utan vad hans 80 000 följare är kapabla att göra. När Hanif Bali går till attack kan det inte sällan leda till att människor får hat och dödshot i inkorgen.
Det ska sägas att även Bali och hans flickvän får motta hot från meningsmotståndare. Men det som alla missar har varken med trollsvansar eller främmande makt att göra:
Hanif Bali säger vad han tänker. Det är därför hans åsiktsfränder älskar honom.
Självfallet är hans retorik utstuderad och varje tweet – hur oanständig den än är – har vägts på guldvåg, men sammantaget framstår han som ärlig och därmed pålitlig.
Politikerförakt bygger ju på motsatsen: politikern säger en sak och tänker kanske en annan.
På internet jublar de vänstersinnade över Hanif Balis fall. Ironiskt nog påminner hans debattstil – inga jämförelser i övrigt – om den sista röda landsfaderns.
Olof Palme var arrogant och förödmjukade sina motståndare. Han svor, hånade och kallade Arbetsgivareföreningens ”propagandister” för ”hatets och illviljans kolportörer”.
Och han beskrev journalisten Peter Bratt som ”kloakråttan med de gula betarna och den nakna svansen”.
Hade Olof Palme fått twittra i dag?
Kanske, men antagligen inte.
Socialdemokraterna hade troligen tagit Palme i örat och petat honom precis som Moderaterna nu har avpolletterat Hanif Bali.
Vad det säger om samtiden ryms inte på 280 tecken.
Det här är Patrik Lundberg