200 000 röster höjs mot våldet
Publicerad 2011-07-26
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
OSLO. Tvåhundratusen händer höjdes mot himlen. I varje hand fanns en ros – och det var, som den norske ungsocialistledaren Eskil Pedersen, som överlevt massakern på Utöya, sa:
”Det är det vackraste jag nånsin har sett.”
Aldrig har jag stått i en folkmassa så stor – och detta i en stad med bara 900 000 invånare! Och aldrig förr har jag lyssnat på en kunglighets ord med sådan respekt. Från en tribun i folkmassan på Rådhustorget yttrade – tre dygn efter Anders Behring Breiviks terrordåd – den popskäggige kronprins Haakon:
– I dag är gatorna fyllda av kärlek.
Blomstertåget var tillkommet på ett privat initiativ; det var Terje Bratland som med en Facebookgrupp spontant startade tåget. Det var inte staten eller partiet som stod bakom. Terje ville bara att vi från torget skulle vandra Karl Johan fram och stärka oss av gemenskap.
Ett Peace & Love på riktigt.
Men vi blev så många att torget inte räckte till och alla gator i alla riktningar proppades igen. Det var en infarkt.
Konferencieren, den från norsk barn-tv populäre ”sjefen over alle sjefer”, Asgeir Borgemoen, manade:
– Stå där ni är. Kom inte in, här är det fullt.
Ingen annan lösning – det blev på stället marsch. Vi fick alla stå kvar där vi råkat hamna och höja våra armar i den fredligaste av gester – med en ros (vit eller röd eller gul, det handlade inte om en partisymbol) i handen mot den regntunga skyn.
Det var likadant med de som slutit upp: de var av alla de slag, vita, gula, svarta, gamlingar och spädbarn, flickor med tatueringar, pojkar i rullstol.
Alla sjöng de ”Til Ungdommen”, som Nordahl Grieg, en journalist och motståndskämpe under andra världskriget, skrivit, och som efter Anders Behring Breiviks massaker lät som en aktuell dagsvers:
Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm
–
vi deg til strid!
Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!
Jag råkade i folkmassan springa på Leif Pagrotsky, 59, riksdagsman från Göteborg och ledamot av svenska socialdemokraternas verkställande utskott, som bilat upp över dagen från sitt sommarställe i norra Bohuslän. Han har möjligheter att bedöma Oslo; hans mamma var därifrån.
– Jag ser, sa Pagrotsky, ansikten med allvar, ja, ibland tomma blickar. Jag upplever ett långsammare tempo. Men jag har inte hört en enda orolig röst.
På tredje dagen sedan Behring Breivik gett sig rollen som ”Europas domare, bödel och beskyddare” var Oslo tillbaka till sitt naturliga, joviala, mångkulturella liv. Det var typiskt att när jag bjöds in att medverka i en NRK-sändning, var chauffören som körde mig till radiohuset en somalier, Bakhol, och inspicienten som tog emot mig en vietnames, Dang Trinh, som kommit till Oslo som adoptivbarn.
– Efter det som hänt, sa Dang, känner jag mig ännu mera norsk. Om jag blivit rädd? Tvärtom. Jag känner mig starkare.
Men någon timme tidigare hade jag vid Universitetet, vilket i likhet med allt viktigt i Oslo ligger längs Karl Johan, sett de psykiska effekterna av dådet som Norge utsatts för.
Landets statsminister Jens Stoltenberg utlyste, när klockspelet i Rådhuset på middagstimmen slagit sitt tredje slag, ”en tyst minut”. Det var verkligen tyst i hjärtat av denna lilla storstad. En röd dubbeldäckad sightseeingbuss stannade sin motor. De svarta molnen skonade oss från regn. Och det var bara några vita fiskmåsar ovan Universitets takås som inte kunde hålla truten.
Stoltenberg höll vid minutens slut tidernas kortaste tal:
– Tusen tack.
Men Stoltenberg, som vunnit hela nationens aktning, tack vare sitt samlade sätt, var märkt: Han hade åldrats 30 år på tre dagar. När han efter att ha signerat en kondoleansbok kom ut på Karl Johan igen höll han sin hustru Ingrid hårt i handen.
Stoltenberg står inför uppgiften att inom mindre än sex veckor leda landet till ett viktigt kommunal- och fylkesval.
Norges politiska partier kom i går överens om att uppskjuta valkampanjens start till mitten av augusti.
– Händelserna i fredags, sa en politisk bedömare, har präglat det politiska Norge. Valet kommer att bli mindre hårt och bittert. Konfrontation ligger inte högt på Norges agenda.
Sannolikt vill inget parti skämma ut sig med att göra invandringsfrågan till en huvudfråga.
Det vore att ge korsriddaren Anders Behring Breivik sista ordet.