Magdalena Andersson är allt annat än en ”powerkvinna”
Ni har också noterat att TV3 just nu sänder en realityserie med titeln ”Svenska powerkvinnor”. Jag följer den inte men det handlar nu inte om snobbism, utan mer det faktum att jag fyllt 40 och måste börja tänka på hjärtat.
Ordet ”power” har för övrigt gjort entré i den svenska vokabulären med viss betydelseförskjutning. Där ”maktmänniska” låter despotiskt signalerar ”powerkvinna” en mycket peppigare version av någon med inflytande i offentligheten. Det används om människor av honkön som är ”inspirerande” och ”starka” men som i realiteten saknar formell makt.
Det betyder för all del inte att powerkvinnorna och de kvinnliga politikernas kommunikationsstrategier är väsensskilda. Tvärtom.
Det fanns en tid då också kvinnor som var politiker ansågs behöva ”bete sig som män” för att nå framgång. Det handlade om att undvika mjuka och privata ämnen och att vara samlad, rådig och inte för emotionell. En Thatcher. En Merkel. Kvinnor av järn, stål och kol. Den där tiden är inte längre, i alla fall inte hos oss. Jag vet inte när den tog slut, men svenska kvinnliga toppolitiker har minst sagt lättat på förlåten de senaste tjugo åren.
Jag vet att Gudrun Schyman är nykter alkoholist, att Mona Sahlin förlorat ett barn, att Anna Kinberg Batra och Birgitta Olsson hade svårt att bli gravida, att Annie Lööfs andra barn föddes för tidigt, att Annika Strandhäll drabbats av självmord inom familjen, att Lena Hallengren har fått en cancerdiagnos och att Ebba Busch nyligen skilt sig från en fotbollsspelare (jag tror hon letar hus också?).
Detta är förstås individuella trauman av olika magnitud och ingenting att raljera över. Ändå har de själva var och en valt att gå ut med sin berättelse.
Det här är vad jag vet om Magdalena Andersson:
Det här är vad jag får fram vid en snabb googling: Hon är gift med en professor på Handelshögskolan och har två vuxna barn. Efter ytterligare lite efterforskningar kommer jag över de sensationella uppgifterna att hon tycker om att vandra i naturen på fritiden.
Slut på info.
Sveriges finansminister, förmodligen landets mest inflytelserika kvinnliga politiker de senaste åren, är helt oskriven privat. Eller, om ni så vill, lika oskriven som i princip alla manliga toppolitiker.
Magdalena Andersson tycks inte ha en enda vän som tävlat i Mello eller skriver deckare. Hon tycks för guds skull inte ens känna Micael Bindefeld. Eller så har hon bara hållit det för sig själv.
I torsdags flög Ebba Busch ut mot Socialdemokraternas troliga nästa ledare och menade att Magdalena Andersson är partiets ”kardinal Richelieu, viskandes i Stefan Löfvens öra”. Det var inte en jättelyckad liknelse, menade en rad historieexperter. Själv frustade jag till förnöjt. Ska man förolämpa sina politiska motståndare ska man göra det med stuns och gärna litteraturhistoriska referenser, ett område där Ebba Busch som bekant inte alltid varit lika framgångsrik.
– Det svänger visst om svensk politik, konstaterade min franske pojkvän när jag berättade om Richelieu-debatten.
Magdalena Andersson kommer att möta tyngre utmaningar än så den närmaste tiden. Det kommer att bli budgettrubbel, tuffa granskningar och gamla oförrätter som vädras igen.
SVT har redan byggt ett program kring hennes beryktade kompromisslöshet och vilja av stål. Enligt anonyma kollegor är hon ”rak i alla lägen” och tycker tydligen att hon ”alltid har rätt”. ”Sammanbiten” och ”lite oresonlig” är andra omdömen. Som någon sorts kvinnlig Göran Persson eller Carl Bildt.