Den kriminalpolitiska populismen når nya nivåer
Den kriminalpolitiska populismen i riksdagen tar sig allt egendomligare uttryck.
Förra veckans okunniga debatt om att frianden i våldtäktsmål beror på att domarna är mossiga gubbar med unkna värderingar är det senaste exemplet.
Tankefiguren om en moral från 1800-talet som förklaring till att sexualbrottslingar går fria är för all del inte helt ovanlig på ledarsidor, bloggar och i sociala medier, så att den förr eller senare under ett supervalår skulle leta sig in i en interpellationsdebatt förvånar inte.
Möjligen borde dock lagstiftare ha koll på i varje fall grundläggande omständigheter inom domstolsväsendet.
Det var socialdemokraten Eva-Lena Jansson som ville veta vad justitieminister Beatrice Ask hade för uppfattning om "behovet av utbildning för anställda inom rättsväsendet", vilket i detta fall betyder att domarna borde sättas i skolbänken och plugga sexualbrott.
Det här är nu inte en specifik socialdemokratisk tanke. I förra veckan gick Miljöpartiets språkrör Åsa Romson ut och krävde att juristdomare och nämndemän ska gå kurs i ämnet. Det går nog att hitta företrädare för samtliga riksdagspartier som nickar instämmande.
Men tisdagen den 25 februari var det tre socialdemokratiska parlamentariker som ansatte Ask med frågor och påståenden.
Jansson påpekade att av de drygt 6000 sexbrotten som varje år anmäls så leder bara en liten del till fällande domar. Det är för all del sant, men de flesta av dessa fall går inte ens till åtal och är således ingenting som domstolarna över huvud taget befattar sig med.
Hon fick sedan upp farten och hävdade att "kvinnor bara verkar vara intresserade av sex om fem män samtidigt tar dem i ett mörkt rum", men utan att redogöra för hur hon lyckats komma fram till att landets domare har denna syn på kvinnlig sexualitet.
Partikamraterna Monica Green och Carina Ohlsson tog över och vevade även de vilt om tingsrätternas och hovrätternas "ålderdomliga värderingar" och om lagens otydlighet innan Jansson avslutade med att i triumf i talarstolen förklara att kvinnor som blir rånade på gatan inte behöver svara på frågor om huruvida de ville bli av med handväskan eller ej.
Hon bortsåg därvidlag från att de flesta anmälda sexualbrotten sker efter att något har hänt i någon form av relation och att sex till skillnad mot att bli rånad är en syssla som människor för det mesta ägnar sig åt frivilligt. Skillnaderna mellan brottstyperna är helt enkelt betydande.
Det fanns en röd tråd i bombardemanget mot justitieministern: kunde hon tänka sig att införa utbildning för domarna i dessa mål?
Med stigande irritation försökte Ask förklara att dessa utbildningar redan finns och att i den mån att lagen var otydlig så är det även socialdemokraternas fel eftersom de röstat för de två senaste ändringarna 2006 och 2013.
Vem har då rätt, de tre riksdagsledamöterna eller Ask?
Det vanligaste sättet att bli domare är att efter juristlinjen tjänstgöra som tingsnotarie vid domstol i två år och därefter gå en fyraårig fiskalsutbildning.
Under dessa sex år kommer de blivande domarna ofta i kontakt med sexualbrott, de är med och lyssnar och lär.
Det praktiska arbetet varvas med teori. Av de tio veckolånga kurser som aspiranterna går igenom handlar sex på ett eller annat sätt om det som politikerna efterlyste: centrala frågor om våldtäkter tas upp, de ställs inför olika fall, de går en kurs i hur särskilt utsatta brottsoffer ska bemötas och en i bevisfrågor.
De ordinarie domarna erbjuds dessutom fortbildningskurser inom området.
Det förefaller med andra ord som att okunnighet inte är skälet till det ganska lilla antalet friande domar. En annan förklaring kan ju vara att dessa mål ofta är svåra. Det finns i regel vare sig teknisk bevisning eller vittnen.
Nog finns det konstiga domar. Jag har till exempel väldigt svårt att förstå resonemanget då en man i Lund friades trots att det fastslogs att en våldtäkt hade skett. Men jag kan å andra sidan inte heller se att domen är ett utslag av att rådmännen är ett gäng stofiler i peruk.
Sanningen är denna: 57 procent av domarna är kvinnor. Och snittåldern är 44 år. Ungt för att vara ett så pass kvalificerat yrke som det ändå är.
Visst, mycket behöver bli bättre i sexualbrottmålen. Kvaliteten på utredningarna lämnar till exempel inte sällan en hel del övrigt att önska. Och det finns ju inga skäl att invända mot utbildning och förkovran.
Men jag har svårt att se att populistiska och okunniga debatter i plenisalen gör någon nytta.