Serbien och Kroatien har mycket att bevisa
Morgontidningen rapporterar att eurons svårigheter fördjupas och att grekfrossan sänker aktiemarknaden. Jag kan se en god sak med krisen. Den lär sätta stopp för Kroatiens och Serbiens snara inträde i EU.
Jag har aldrig förstått varför det är bråttom att få med dessa länder. Jo, jag begriper vad Carl Bildt menar när han säger att EU-medlemskap är det effektivaste sättet att stärka demokratin och förstöra jordmånen för den inkrökta, paranoida och mordiska nationalismen.
Men är det vårt ansvar att uppfostra serber och kroater? Är det inte dags att fråga:
Om ni vill bli medlemmar, vad har ni att erbjuda unionen? Vilka positiva bidrag kan ni ge?
Kloka personer invänder att EU bildades just för att främja fred. Unionens embryo, kol- och stålunionen mellan Västtyskland och Frankrike, grundades 1951 för att skapa gemensamma ekonomiska intressen och förhindra nya krig.
Då hade det bara gått sex år sedan nazisternas dödsläger stängdes. Nu har det förflutit 16 år sedan serbernas massaker på bosniaker i Srebrenica och det är 16 år sedan kroaterna tömde en hel landsända, Krajina, på dess serbiska invånare.
Tyskarna var medvetna om sitt lands brott. De ville förstå och sona. Det sönderbombade västra Tyskland var en motor för att skapa den europeiska gemenskapen, vilken ännu inte var en rik klubb som alla vill bli med i.
I Serbien, däremot, åtnjöt den efterlyste Ratko Mladic beskydd ända till i maj i år.
I Kroatien utbröt massdemonstrationer i april när general Ante Gotovina av tribunalen i Haag dömdes till 24 års fängelse för krigsförbrytelser. Premiärminister Jadranka Kosor sa att domen var oacceptabel och utmålade generalen som en hjälte.
20 år efter krigen på Balkan har serber och kroater inte gjort mycket för att rannsaka sig själva och försonas. Men de vill säkert ha bidrag från EU:s utvecklingsfonder.
20 år efter andra världskriget hade The Beatles redan gjort succé i Hamburg, påpekade nyligen en brittisk skribent.
Det är skillnaden och skälet till att jag hoppas att det dröjer innan Kroatien och Serbien blir medlemmar i EU. De har mycket att bevisa.
Det handlar inte om avtal och formell lagstiftning, det gäller den djupgående attityden.