70-talet – ett årtionde formgivet av ungkarlar
Plastblommor. Vad kan man säga?
Nej, förstås.
Det finns de som tänker på sjuttiotalet som naturlighetens årtionde. Hår under armarna och batikbad. Träskor och kruskakli. Något ligger det i det. Men det ligger mycket i motsatsen också. Jag vet. Jag var inte gammal, men jag var där.
Sjuttiotalet var synnerligen onaturligt.
I ordets rakaste bemärkelse: konstgjort. Artificiellt. Sjuttiotalet var plastic padding och giftig karamellfärg. Sjuttiotalet var kontaktpapper som såg ut som trä. Mer precist: sjuttiotalet var kontaktpapper som inte riktigt såg ut som trä, utan som träimitation.
En dålig efterapning av en dålig efterapning.
Så konstgjort var sjuttiotalet. Med plastblommor. Det var ett decennium som verkade vara formgivet av ungkarlar. Det skulle vara bar i gillestugan och vattensäng. Gärna i imitation av träimitation. Det var som om alla med hantverksskicklighet hade tagit långsemester och allt gjordes av den som stod närmast och lite på en höft. Utan ironisk blinkning.
Sjuttiotalsmodet påminner om rokokon: schvungigt och färgglatt och lite för mycket och opraktiskt och på sniskan. Men det är rokoko gjord av en inte allt för talangfull bysmed. En klumpig härmning.
Det är inte så konstigt, om man var där, att man inte vill tillbaka. Att plastblommor fortfarande får en att rafsa efter vitlöken och krucifixet. Att om man nu skaffar något – möbler, kläder, krukväxter eller lampor – så ska det åtminstone vara genuint. Autentiskt. På riktigt. Är det Ikea, ska det se ut som Ikea. Inte som Ikea i svenskt tennigt kontaktpapper.
Det är viktigt, det här. Det är inte snobbism, utan ren överlevnadsinstinkt. Att vi i åratal har skojat med det genom att hala in en och annan ironisk kitschpryl i närmiljön, förstärker bara den slutsatsen. Det är heminredningens motsvarighet till skräckfilm. Ett försök att få kontroll över vår fasa, sätta oss över den, knäppa fruktan på näsan.
Vi ska aldrig tillbaka till det onaturliga, det falska, det konstgjorda, det skandalöst oäkta. Våra barn ska inte behöva uppleva det.
Och denna tanke slår mig när jag nöjt står och tittar på ett nyförvärv. Inköpt på allvar: En ”skorstensfri” öppen spis. Vedträn av keramik. Ett spritkök gömt i mitten.
Å, Herre Gud. Vad har jag gjort?