Välkommen till Feministbråket!

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag gjorde det. Jag vågade vara tråkig och hålla på idealen. Jag vågade inte låtsas för en liten stund att jag är den roligaste feministen i stan och för detta ska jag nu korsfästas.

I shall regret dissing Britney Spears.

Nä, jag överdriver rätt mycket. Jag kommer inte att korsfästas. Jag skrev i min förra kolumn att jag gillade Britney förut och hade hopp om att hon skulle tuffa till sig (förenklat).

Jag menade att det är rätt typiskt och väldigt sorgligt att idoler som vänder sig till unga tjejer ska vara så himla käcka och sexiga men ändå oskuldsfulla och äppelkindat tillrättalagda. Även pojkbanden spelar på detta men de skaffar alltid, efter ett litet tag, lite skandaler omkring sig och har sällan en stor oskuldsmyt byggd upp omkring sig.

Däremot inte sagt att Britney Spears är en produkt utan egen vilja. Att hon är en produkt är väl utom diskussion men utan egen vilja bakom, nej, det tror jag inte alls, just därför finns det fortfarande hopp om att hon kommer bli tuffare" en dag"

Britney är säkert jättesnäll, men också väldigt tillrättalagd.

Men jag tror inte att Britney är farlig. Att hon ska suga livet ur våra flickor.

Jag sa bara min åsikt. Det betyder inte att jag sätter på mig ögonbindel när Britney är på tv. I förra veckan skrev jag "tacka vet jag Madonna" och det vidhåller jag.

Jag fick mycket mejl efter Britney-krönikan. Både från killar och tjejer i min egen ålder som tyckte likadant och visst, ju mer de höll med desto tråkigare kände man ju sig. Komma här och klaga på ungdomarnas idoler.

Sedan fick jag mejl från fans som undrade om jag var helt dum i huvudet så klart.

Och där satt jag och kände mig tråkig och som en medlem i en amerikansk kristen föräldraförening som försöker sätta varningsetiketter på alla plattor tillhörande artister som antingen är svarta, rappar eller klär sig för vågat. Men så är det, inget att göra åt.

Ett alternativ i denna massiva Britney-debatt hade varit att svamla om någon grumlig girlpower, men det kan jag liksom inte riktigt förmå mig till att göra.

Ett annat alternativ är att försöka övertyga alla om hur rolig jag är. För är det några som anklagas för att ta allt på för stort allvar så är det feminister. Ingen säger till Jan Guillou: "DU, kan du inte skriva något lite roligare, något glatt, måste du övertolka allt hela tiden?" Men det får jag ofta höra: "Var inte så gnällig."

Så helst ska man vara en sån där rolig feminist som målar naglarna under sin föreläsning, bjuder hem programmet BITCH och visar upp sin porrfilmssamling och går runt med en t-shirt där det står "I love Bert".

I en radiointervju på aftonbladet.se intervjuas Bert Karlsson av Åsa Mattsson och hennes teori är att man (till exempel jag) tar Bert på för stort allvar, fler tjejer borde i stället ta efter hans självständiga stil.

Ja, ni ser... suck.

Dagen efter kolumnen med stort K öppnar jag Expressen och möts av rubriken "Feministbråk". Reportern hade ringt runt till några feminister och frågat vad de tyckte om Britney och till exempel Moa Mathis och Anna Charlotte Marteus höll inte med mig.

Jag tror till och med att det vedervärdiga begreppet "girl power" nämndes när de skulle ta ställning för småtjejerna och deras rätt till sina flickdrömmar.

Men något feministbråk tedde det sig inte som. Men eftersom jag så gärna vill spela på mediernas regler så bjuder jag härmed in allmänheten till Feministbråket - live. Kanske kan det bli min väg tillbaka.

Vi gör så här. Jag ringer runt till feministerna och retar upp dem samt försöker hitta en samlingslokal någonstans i Stockholmsområdet och så mejlar ni förslag på vilken typ av bråk ni önskar. Gyttjebrottning? Ultratjejfight med drag i hår och örhängen?

Var kreativa.

Mejla till: feministbråk/ragatfight/fulabrudarsomhatarBritney@aftonbladet.se.

Svaren skulle jag ha senast i går.

Belinda Olsson