Höstlig ambition leder mig alltid till en kokbok
Den där nästan omärkliga friskheten finns i luften, höstens platsbokning, och den känns som en uppmaning.
Dags att göra något, säger den. Inte nödvändigtvis något storslaget och ansträngande. Bara något. En förändring, nej, en förbättring.
En del, har jag förstått, får den där känslan kring nyår. De avger löften om vad detta år ska ”vara till för”. Som om år behövde en ursäkt för att komma och gå. Men för mig är det hösten som väcker ambitionen. En lövsparkande, mulldoftande, hemtrevlig ambition, som nästan alltid leder till en kokbok.
Gör något, säger hösten och jag bestämmer mig för en jordärtskocksgratäng med brödsmulor, olivolja och timjan.
Det finns inget i just det här receptet som är det minsta komplicerat. Bara tvåstaviga, basala aktiviteter: skala och skiva och blanda. Men det är nytt. Inte den redan inarbetade kantarellrisotton. Inte den uttjatade carpaccion med koriander och rosmarin. En förändring, en förbättring.
Men så blir det förstås inte.
Den doftar som den ska, den ser ut som den ska, den uppvisar alla tecken på att vilja vara en nyttig samhällsmedrätt bland andra. Förutom att de förbannade skockorna envisas med att förbli råa. Trettio minuter i 220 grader står det i receptet, jag låter den stå i femtio. De är fortfarande råa.
Det här är problemet med den höstliga, avslappnade ambitionen.
Resultatet är alltid besvikelse. Och besvikelsen tvingar fram den maniskt sammanbitna ambitionen. För man vet ju hur det är med recept: aldrig bra första gången, men den tionde gången blir allt underbart. Så man tvångsmatar sina anhöriga med varianter av jordärtskocksgratäng i en vecka och slår tillbaka alla protester med lägervaktsblicken. För man accepterar, fan i sin lilla låda, inga misslyckanden.
Det blir bra till slut, men till priset av mild traumatisering och nya familjelegender. Den hösten blir för evigt ihågkommen med en plågad grimas som ”jordärtskockshösten”.
Skulle det, mot alla odds, bli underbart redan i första försöket, är det ännu lömskare. Jag lyckades en gång göra en fantastisk parmesansufflé. Nytt recept, förändring, förbättring. Jag har aldrig lyckats igen.
Det ligger en nästan omärklig friskhet i luften, höstens platsbokning, och kanske känner även du det som en uppmaning. Tolka uppmaningen så här: Gå ut och ät.