De flesta tycker att segregation är skönt
Det finns skådisar man tycker synd om.
Inte de som misslyckas och försvinner. Inte paparazzioffren som hamnar i bildspelet ”kladdiga kändisolyckor” om de spiller glass på tröjan. Inte ens de som dör på märkliga sätt i anonyma hotellrum.
De skådisar man tycker synd om är de som klarar sig bra, utan att slå igenom. Skådisarnas byrådirektörer. De är bra på sitt jobb, kan lyfta hygglig lön och vi känner alla igen dem, för vi har sett dem tusentals gånger. Vi kan däremot aldrig komma på vad de heter.
De här skådisarna är som hussar och mattar man lär känna om man är hundägare. Med tiden blir de nästan som familjemedlemmar. Men försök komma på vad hussarna och mattarna heter och det blir tomt. Hundarnas namn kan man däremot rabbla på kommando: Ronja, Pricken, Baloo, Smilla.
Mest synd är det om den underkategori av namnlösa, välkända skådisar som alltid får göra samma sak. Alltid skurk som bryter på tyska, alltid snäll morfar, alltid slampig andrakvinna. ”Typecasting”, som amerikanerna säger. Antagligen är det tack vare att de har blivit tajpade som de kan betala sina lån och äta middag. Men det är ändå synd om dem, för man anar något mer under typen. Men ingen bryr sig. Alla tror sig veta vad de är.
Så är det med en del ord också. De används alltid i samma roll. Ingen funderar längre på vad de betyder. Ett exempel är ”segregation”.
Alla får något sorgset i blicken när ”segregation” kliver fram. Det är synd om ”segregation”. ”Segregation” kräver åtgärd. ”Segregation” borde vara ”integration”.
Fast egentligen betyder ju ”segregation” bara att folk som har något gemensamt håller sig till varandra. Om det enda man har gemensamt är något trist, blir förstås segregationen också trist. Men oftast finns något mer.
Jag tror att de flesta tycker att segregation är skönt. Får man kväljningar av blotta tanken på Ullared, är man glad att slippa sitta med på bussen dit.
Blir man å andra sidan deprimerad av rumänsk kärlekspoesi, är man glad att folk som mal på med sådan håller sig på sin kant.
Det är inget konstigt med det. Det är fint att vidga sina vyer, men utan segregation skulle vi inte stå ut. Helvetet är helintegrerat.
”Segregation” dyker alltid upp när det är valår. Tänk på ordet som en stackars förbisedd, tajpad skådis så behöver det inte oroa er.