Efter ett år famlar vi fortfarande i blindo
I förhållande till folkmängden har Frankrike och Sverige lika många döda i covid-19.
Frankrike är stängt. Utegångsförbud råder efter kl 18. Sverige fortsätter vara mer öppet.
Efter ett år med pandemin är det tydligt hur lite vi fortvarande vet om vilken strategi som är bäst mot viruset.
Det enda vi säkert vet är att vi ska hålla avstånd från andra människor, inte gå till jobbet om vi känner oss det minsta sjuka och tvätta eller sprita händerna ofta.
Råd som vi tidigt fick höra från folkhälsomyndigheter i alla länder och som sedan dess envist hamrats in.
Det är dit alla restriktioner ytterst syftar. Att hindra folk från att träffas och smittan från att spridas.
I morgon är det ett år sedan som WHO deklarerade att covid-19 är en pandemi, en dödlig världsomspännande sjukdom. Från att Kina på nyårsafton berättade om den nya okända lugnsjukdomen till att det blev en pandemi gick det bara lite drygt två månader. En extremt snabb spridning.
Dagen efter WHO:s besked blev jag och mina kollegor hemskickade från jobbet med beskedet att det nu var hemarbete som gällde. Vi utgick väl lite till mans från att det skulle vara i några veckor eller högst en månad.
Ett år senare sitter jag och miljontals människor världen över fortfarande hemma och jobbar.
Det var nog tur att vi inte begrep hur omfattande och långvarig pandemin skulle bli. Då hade världen förmodligen drabbats av en kollektiv depression, både ekonomisk och mänsklig. Nu fick vi vänja oss lite successivt vid att våra gamla liv tagits ifrån oss.
Men vad vi fortfarande inte vet är hur människor ska fås att inse hur avgörande deras personliga beteende är för smittspridningen. Alla metoder har prövats. Tvång, tillit, nudging.
Skifte på förstaplatsen
Trots alla bestämda uppfattningar från olika typer av experter vet vi ett år senare fortfarande inte vad som fungerar bäst.
Många länder agerade i panik med att stänga ner. Sverige var ett av få som tog det lite lugnare.
Både Frankrike och Sverige ligger på den övre halvan när det gäller antal döda i covid-19, 1 364 per miljon invånare i Frankrike och 1 264 i Sverige.
Detta trots att Frankrike stängt ner betydligt hårdare under långa perioder, både i början och under andra vågen. Sedan oktober råder utegångsförbud, i dagsläget mellan kl 18 och 06. Restauranger, barer och caféer har varit stängda i fyra månader. Större shoppingcenter har stängts ner. Skidorterna har hållit liftarna stängda hela vintern.
Ändå har man inte klarat sig bättre än Sverige.
Stora delar av det forna Östeuropa och Portugal klarade inledningen av pandemin mycket bra. Enligt dem själva tack vare tuffa restriktioner. Nu har Tjeckien knuffat ner Belgien från den föga åtråvärda förstaplatsen över antalet döda. Portugal parkerar på sjätte plats. Hela Östeuropa har gått från framgång till katastrof. Varför?
Restriktioner och förbud fungerar bara om folk följer dem till stor del. Upplevs förbuden som överdrivna eller människor tröttnar så struntar folk i dem även inför hotet om några tusenlappar i böter.
Extrem trängsel
I morse hörde jag Sveriges Radios Sydeuropakorrespondent beskriva läget i Paris. Hur utegångsförbudet gjorde att det blev extrem trängsel i matbutikerna den sista timmen med vidhängande smittorisk. Hur det var väldigt trångt i parkerna när folk flydde sina ännu trängre lägenheter. Hur det festades i lägenheter trots förbud.
Är någon förvånad?
Fortfarande finns det inga vetenskapliga belägg för vilka restriktioner som är effektiva. Förhoppningsvis pågår forskning i detta nu. Men det blir svårt eftersom många olika åtgärder införs samtidigt. Hur skiljer man effekterna åt?
Men ser man till utfallet så här långt är det inte självklart att hårda nedstängningar är mer effektiva än ett mer svenskliknande angreppssätt.
De enda länder som lyckats bra är de som tillämpade tuffa karantänsregler och omfattande testning och smittspårning redan innan de hade en omfattande smittspridning. Som Nya Zeeland, Taiwan, Thailand, Vietnam, Sydkorea.
De övriga nordiska länderna hade enligt coronakommissionens rapport en betydligt lägre smittspridning än Sverige när de stängde ner. En trolig förklaring till deras betydligt lägre dödstal.
Därför blev jag mycket förvånad när jag under förra veckan hörde centerledaren Annie Lööf hävda att en kortare nedstängning av Sverige borde ske. Med tanke på erfarenheterna från Europa framstår det som mer är lovligt naivt att tro att en lockdown på 2-3 veckor skulle få bukt med viruset.
Enligt Folkhälsomyndigheten sker mycket av smittspridningen i dag på arbetsplatser och i hemmen. I stället för nedstängning vore det kanske bättre att testa all personal med snabbtester när de kommer till jobbet varje morgon eller åtminstone en gång per arbetspass? Hemmatester är en annan väg.
Eftersom det inte syns på oss om vi är smittade eller inte är testning enda sättet att veta. Vet vi vilka som är smittade kan de isoleras och hindras från att smitta andra.
Definitivt billigare än nedstängning. Lika effektivt?
Precis som med allting annat är det ingen som vet säkert.