Skolan rasar - och de tre små aporna vägrar säga emot

GÖR INGENTING Att skolresultaten blev sämre i takt med privatiseringen är ett objektivt faktum. Men det vill varken social­demokrater, mellanpartier eller moderater förstå.

Att den svenska skolan har försämrats i rasande takt, mest och snabbast under de senaste sju åren, är ett obestridligt faktum. Ingen förnekar det.

Att den svenska skolan rasat från världstoppen till långt under genomsnittet bland världens OECD-länder under detta korta tidsspann är också obestridligt.

Vi hade en utmärkt skola för inte så länge sen, nu är den förstörd.

Fortfarande säger ingen emot. Så då skärper vi tonen lite med en enkel fråga. Det är alltså politiska åtgärder som åstadkommit katastrofen?

Jodå, det är alla politiker och skolexperter fortfarande eniga om. Men katten går nu kring het gröt.

För följdfrågan måste ju bli lika ­enkel som oförsynt: Vilka var dessa politiska misstag och vems är så­ledes felet?

Där upphör förstås varje till­stymmelse till enighet. Utbildnings­minister Jan Björklund säger att allt är sossarnas fel, mest Göran Perssons kommunalisering av skolan. Sossarna säger, inte direkt oväntat, att allt i huvudsak är Jan Björklunds fel, eftersom han haft regerings­ansvar för skolan längre än någon ­utbildningsminister i modern tid. Mittenpartierna håller med om det där med sossarnas fel och hävdar att de borgerliga reformerna ännu inte hunnit få effekt, men att det snart kommer att vända. Vad Fredrik Reinfeldt anser i skuldfrågan har inte framgått, men Svenska Dagbladets ledarsida skyller på invandrarna.

Moderater, mittenpartier och socialdemokrater intar alltså beslutsamt och oblygt de tre små apornas attityd till verkligheten, den som håller för ögonen och inte ser, den som håller för öronen och inte hör och den som håller för munnen och inte säger ­något.

Men för icke-politisk expertis ­inom skolområdet finns inget sådant tvångsmässigt beteende: ”Experternas dom är entydig - det fria skol­valet är boven bakom att de svenska 15-åringarnas kunskap faller.

- Det är ett pris vi betalar, säger professorn i pedagogik Tomas Englund.

Skillnaderna mellan skolor har ökat väsentligt, det är det avgörande. Det är de lågpresterande eleverna som fungerar allt sämre och dem ­finner vi på skolor där föräldrarna är lågutbildade. Magnus Oskarsson, lektor på Mittuniversitetet och svensk projektledare för Pisa-­studien, bekräftar bilden.

- Det sker en sortering av eleverna där de studiemotiverade hamnar på en skola och de omotiverade på en annan. Motverkar vi inte det blir det väldigt svårt att vända utvecklingen, säger Oskarsson.

Enligt både Englund och Oskarsson får segregationen effekten att de svagare eleverna sjunker allt längre ner” (citaten från DN 5 dec).

Sådana påpekanden kan te sig självklara, i all synnerhet som den svenska skolkatastrofen löper parallellt i tiden med privatiseringen av skolväsendet. Ju mer privatiseringen tilltog från 90-talet och framåt, ­desto sämre blev skolresultaten. Det är ett objektivt faktum, lätt att av­läsa i siffror.

Men det är också ett politiskt ­obehagligt faktum. Den ideologiska grunden för privatiserade skolor var föreställningen att ”marknaden” alltid ordnar allt till det bästa.

Det blev alltså tvärtom, vilket inte är så konstigt eftersom den vinst som är ”marknadens” drivkraft åstadkoms genom besparingar och inskränkningar, förutom skattefusk.

Det kan tyckas över hövan naivt att tro att skolan skulle förbättras ­genom att vinstintresset fick bli den avgörande drivkraften.

Det enda politiska parti som vågat erkänna att denna marknadstro var fel är Miljöpartiet. De har bett ­offentligt om ursäkt. Men det har vare sig Socialdemokraterna eller de borgerliga partierna gjort, trots att misslyckandet med världens just nu mest privatiserade skola är uppenbart. I stället kommer de med små tekniska eller praktiska förslag till förbättringar.

Jan Björklund vill till exempel förbjuda ­elaka kapitalister (”riskkapitalister”) att driva skolor, hur han nu tänkt sig att ­sortera ­kapitalisterna i goda och onda. Problemet tycks främst vara att det så ­kallade fria skol­valet är populärt ­inom den medelklass som tror sig kunna tjäna på det, vilket visserligen är en illusion (alla har visat sig förlora på den segregerade skolan). Men just ­denna förmodat egoistiska medelklass sitter på de strategiskt viktiga mittenrösterna, som alla partier vill åt, ”radhusägarna i Nacka” som den ­socialdemo­kratiska hjärntrusten ­definierade dem.

Vänsterpartiet är alltså ensamma om att säga att kejsaren är naken. Man vill nämligen stoppa privatiseringen och återgå till en statlig skola, likvärdig för alla och likvärdig i hela landet.

Det var den skola vi hade, det var då vi låg i världstopp, innan privatiserings­ideologin slog igenom.

Det var bevisligen bättre förr och det var bättre för alla, men särskilt för de minst gynnade. Det borde till och med medelklassen kunna be gripa.

Följ ämnen i artikeln