Hitler anföll våra grannar – och Sverige bugade sig
Denna dag, den 3 april år 1940, fick svenska UD oroande rapporter från konsuln i Stettin: ”Massiv inlastning av tyska trupper på fartyg. Anfall väntas mot Norge.”
Men i Stockholm skrev statsminister Per Albin Hansson i sin dagbok att han fått ”lugnande rapporter” och hemförlovningen fortsatte av de beväringar som hade kallats in då kriget bröt ut hösten 1939.
Då tusentals tyska trupper gjordes redo för anfall mot Norden demobili-serade Sverige. Överbefälhavaren Olof Thörnell hade också fått rapporter från Tyskland som tydde på att ett större anfall mot Skandinavien var nära. ÖB ville därför mobilisera. ”Överdrivna rykten”, svarade försvarsminister Per Edvin Sköld, varpå högerledaren och statsrådet Gösta Bagge åkte på en veckas semester till Storlien. Det blev ingen svensk mobilisering. För dyrt.
Den 7 april fick regeringen ett nytt telegram, denna gång från sändebudet i Berlin: ”Jag har det bestämdaste intrycket att en vittgående aktion mot Danmark och Norge inom mycket kort tid, sannolikt inom de närmaste dagarna, är att förvänta.”
Inte ens nu blev Per Albin oroad utan beslöt sig för att åka till Stigtomta för att hålla föredrag. Nästa dag, den 8 april, var han i alla fall lite betänksam, för han skrev: ”Tyskarna röra på sig. Ingen åtgärd mot Sverige än, men ho vet när?” Alltså ingen åtgärd mot Sverige, men heller ingen åtgärd i Sverige.
Klockan 05.00 torsdagen den 9 april väcktes Per Albin Hansson av telefonen: Tyskland har anfallit Danmark och Norge. Operation Weserübung hade inletts. Det var en av tyskarnas mest djärva och riskfyllda företag som bröt mot all invand militär logik, en militär bedrift som chockade de allierades politiker och militärer.
Fyra timmar senare sammanträdde regeringen i kung Gustav V:s privatvåning på slottet. Även kronprins Gustav Adolf var närvarande. Tyska statsledningen hade skickat en not där det krävdes att Sverige skulle iakttaga strikt neutralitet, inte mobilisera och låta tyskarna använda sig av det svenska telefonnätet till Norge. Tyskland krävde dessutom att leveranserna av svensk malm skulle fortsätta som förr och att svenska flottan inte skulle få röra sig utanför territorialvattengränsen. Sverige skulle också göra allt för att förhindra eventuella engelska sabotage av de svenska malmfälten.
Att regeringen skulle hålla sig neutral var självklart. Kronprinsen ville skriva ett snävt svar på den tyska noten och att Sverige omedelbart skulle mobilisera alla resurser. Enligt honom var det viktigaste för ett folk inte att bevara freden utan att rädda sin själ.
Kungen ville däremot dämpa tonen i regeringens svar, som blev en kompromiss. Sverige lovade förbli neutralt, men förbehöll sig rätten att vidta alla åtgärder för att försvara denna neutralitet.
Danmark ockuperades på några timmar och under det första dygnet lyckades tyskarna inte bara inta Oslo och alla viktiga hamnstäder
i södra Norge, utan även landsätta trupper i Trondheim och Narvik. En stor motgång mötte tyskarna redan det första dygnet utanför Oslo. Den väldiga kryssaren Blücher med flera tusen soldater ombord sänktes med två välriktade skott från fortet Oscarsborg, följda av två torpeder från ett annat fort. Av de 2 600 tyskarna ombord omkom cirka 1 000 man.
Då detta skedde låg Sverige helt öppet. Ingen svensk hamn var spärrad, inte ett enda av de nybyggda skyddsvärnen längs Skånes kust var bemannat. Våra gränser var lika oskyddade som Danmarks.
I hela Skåne fanns det förutom landstorm och luftvärn bara ett enda stridsdugligt kompani och några kanonavdelningar med ett fåtal pjäser.
Men nu skrapades rikets alla tillgängliga resurser ihop och sändes till Riksgränsen, Östersund, Falun och Skåne. Inom två veckor hade 320 000 man mobiliserats. Men då var tyskarna redan över hela Norge och Danmark, samtidigt som Sveriges handelsvägar var avskurna västerut. Skagerack minerades och landet var fast i en säck.
Något anfall mot Sverige blev det aldrig. Inte för att Sverige kunde försvara sig utan för att tyskarna fick vad de ville ha från Sverige utan ockupation: järnmalm, svenska kullager och trävaror. De svenska eftergifterna i april 1940 var bara början på den mjuka svenska hållningen mot Hitlers Tyskland. Vi skulle buga oss ända tills Hitlers krigslycka vände 1944.