De väljer Amerika – vi borde indigneras

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När jag i sextiotalets slut befann mig i den formbara trettioårsåldern, vänsterknäckte jag på Malmö-teve. Jag hade där förmånen att som mentor ha tidens bäste journalist, Herbert Söderström. Han var bara fem år äldre än jag men dubbelt så kunnig och tre gånger så klok.

Söderström lyssnade på tidsandans excesser. Kalla kriget var kallt. Det skrevs hyllningsböcker till Kuba och Nordkorea. Det svärmades för folkrepubliker och våldsorganisationer romantiserades.

Alla tog ställning. Väst eller öst?

När Söderström tyckte att ungdomstugget blev alltför korkat tog han fram ett lackmuspapper.

”Pröva det här”, sa han och det vippade förtjust i den svarta mustaschen. ”Låt oss säga att du på grund av dina åsikter eller handlingar blir omöjlig i Sverige. Du måste gå i landsflykt. Vilket land väljer du att sätta dig i säkerhet i? Sovjet? Eller Amerika? Välj nu!”

Point made. Söderström hade hyfsat debatten, dragit på den en intellektuell och moralisk stödstrumpa.

Svaret var lätt då. Det är lika lätt i dag. Ty vad ser vi nu hända, när en människa hamnar i en situation med fara för sin frihet eller har sitt liv hotat? Vart söker de sig?

Se på fallet Orhan Pamuk. Den 55-årige turkiske författaren vann Nobelpriset i litteratur i fjol. Han hade uttryckt åsikter om massmorden på armenier och kurder och utsatts för en hatkampanj. Efter mordet på den turkarmeniske chefredaktören Hrant Dink blev Pamuk föremål för hot mot sitt liv. Pamuk har nu – som franska Le Figaro scoopade med – flytt sin hemstad Istanbul. Flytt vart? Till Europas mest liberala land, Holland, kanske? Eller till Azerbajdzjan där hans turkiska vore gångbar? Eller Kanarieöarna för vädrets skull?

Nej, Pamuk – en liberal, tänkande humanist – väljer i kallt blod att gå i landsflykt i världens sedan åratal mest baktalade land, världskartans paria, Amerika, med en president som stundtals tonar fram som fånig.

Pamuk har inte kommenterat sitt val, bara sagt att han inte vet när han återvänder till Turkiet.

Det finns en enkel förklaring till varför Nobelpristagaren går i landsflykt i Amerika. Han har läst och han inser allvaret i inskriptionen på Frihetsgudinnans sockel: ”Ge mig era trötta, era fattiga, era förtryckta massor trängtande efter att andas fritt, det eländiga avskum som kryllar på era stränder, sänd dessa hemlösa, stormdrivna till mig.”

Orden är stiliga om än gammaldags svulstiga och lika aktuella som när amerikanerna gjorde sin revolution för 230 år sedan och Frihetsgudinnan fördes upp 1886.

Fråga Bertholt Brecht, som var kommunist, fråga Billy Wilder, som var jude och fråga Aleksandr Solzjenitsin, som både av Stalin och Bresjnev bedömdes som dissident. Var fann de fristad? I Amerika naturligtvis.

Amos Oz, den israeliske författaren, har beskrivit hur striden i världen alltid ”står mellan fanatism och pragmatik, mellan fanatism och pluralism, mellan fanatism och tolerans”.

Där fanatismen varit stor, när toleransen varit liten har strömmen till Amerika varit stor. Det finns tiotals miljoner exempel på det.

Men det var då, säger ni. När Amerika inte var lika hemskt som nu.

I så fall, fråga Ayaan Hirsi Ali, den 37-åriga somaliskan, som gått genom könsstympning och flytt planerna på ett påtvingat äktenskap och satt sig i säkerhet i Holland. Med filmaren Theo van Gogh gjorde hon en film om kvinnoförtrycket inom islam. van Gogh mördades. På hans döda kropp fanns dödshot även mot Hirsi. Hon gjorde en anmärkningsvärd politisk karriär med plats i parlamentet. Men hon tvangs ut därför att hon som politisk flykting friserat sin självbiografi; hon ville tona fram som ännu mera förföljd. Hon skulle få sitt medborgarskap indraget. Vart tog Hirsi vägen? Till London, alla ska ju dit? Sverige kanske, hon har vänner i Stockholm.

Ni har redan gissat – det blev som vanligt Amerika – ”öppet för dessa hemlösa, stormdrivna”. Ska vi inte vara indignerade över att personer, som utmärker sig med tro och åsikter, principer och civilkurage väljer Amerika och inte Sverige?

Staffan Heimersson