Är du alldeles säker på att du inte drömmer?
Läs Johan Hakelius krönika
Jag gick och såg ”Inception”.
Två och en halv timme, Leonardo
Di Caprio sminkad till luggslitenhet, och en handling inuti en handling inuti en handling. Det var okej.
Ni kanske tänker se den, så jag ska inte förstöra nöjet, men så mycket kan jag ändå säga att det handlar om drömmar. Och, förstås, om verklighet. Vad är det ena och vad är det andra? Hur ska vi veta vilket som är vad? Hur kan just du vara säker på att du inte drömmer just nu?
Och där skulle jag tro att ni föll
sönder i två grupper. Några av er läste den förrförra meningen med samma intresse som man ögnar igenom en annons för färskpotatis. Men en del av er kände ett litet sug i magen. En aning av att hisna.
Tänk om det här inte är verklighet?
Själv måste jag erkänna att jag har svårt att hisna av just sådana idéer. En gång i tiden boade puberteten även i mina körtlar och då verkade allt förfrämligat. Men ett par decennier av håravfall och badkarsränder senare är verkligheten högst påtaglig.
Å andra sidan. Varför skulle det göras filmer som ”Inception”, eller ”Matrix”, om känslan av att verkligheten är en dröm vore ovanlig? Hollywood gör inte film på idéer som är bra, Hollywood gör film på idéer som går att sälja, och enklast att sälja är idéer som vi redan har.
Idéhistorien är full av skuggvärldar, idealismer och alienationsteorier. Flera religioner utgår från att vår verklighet är kantstött andrasortering. Först i himlen serveras riktig kalvstek på felfritt porslin.
Men något har hänt med den här idén. När Hollywood tar sig an den, slutar det nästan alltid med att huvudpersonen blir gud. Han börjar manipulera den overkliga världen efter eget huvud, vanligtvis i rörande ädelt syfte.
Förr i tiden brukade idén om en overklig verklighet leda till motsatt resultat: insikten om att man, som invånare i denna falska jämmerdal, definitivt inte var gud. Ödmjukhet var att rekommendera.
Jag begriper att det är närmre till skjutande och biljakter om huvudpersonen är allsmäktig snarare än ödmjuk. Men jag undrar om det bara är det saken handlar om.
Ibland anar jag att den här leken med overklighetskänslor bara är ett svepskäl.
Egentligen handlar det om att moderna människor vill frossa i fantasin om att vara världsalltets diktator.
Och då har vi inte ens nämnt dataspel.