Vilka är egentligen de "riktiga" feministerna?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-06-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns en spricka mellan de "lärda" och de "icke-lärda" feministerna. Ofta på en så simpel nivå som: Vem är mest förtjänt av epitetet: en r i k t i g feminist?
Denna spricka uppstod under senare delen av 90-talet då ett antal, inklusive mig själv, i grunden självlärda feminister tog plats på den offentliga arenan och i vissas ögon urholkade feminismen. Vi har blivit syndabockar för en medial lightkvasifeminism som jag egentligen inte anser att vi har något med att göra. I andras ögon har vi förhoppningsvis tagit ner feminism på en vardaglig nivå.
Vid en institution på Uppsala universitet verkar doktoranden Jenny Westerstrand.
Hon tillhör uppenbarligen falangen av akademiska feminister i det här landet som inte har något till övers för varken kvällstidningar eller feministerna som skriver i dem istället för på sina avhandlingar...
Jenny Westerstrand och jag är väldigt olika, det kan jag konstatera utan att ha träffat henne men efter att ha läst hennes krönika i Dagens Nyheter igår, som handlade om mig.
I min egen senaste krönika konstaterade jag att jag blivit mer osäker i vissa frågor. I eftertankens klara timme kan jag konstatera att ämnen som porr och prostitution, vilka var mina exempel på frågor som jag funderar över, kräver några fler rader än jag ägnade dem, men de var endast exempel i en krönika som egentligen handlade om att man känner sig urblåst på bergfast tyckande ibland. Och en krönika är ingen avhandling.
Men då menar Westerstrand att vad jag gör är "att begagna en tämligen infam logik som konstruerar porrmotståndet som bergsäkert, det vill säga entydigt och statiskt och ambivalens inför porr som kritisk och öppet. Kruxet hon inte ser är att priset man betalar för ett ställningstagande är den tid man måste lägga ner på att skaffa kunskaper i frågan!
Westerstrand ser det som att jag inte klarar trycket eller den komplexa intellektuella analysen (jag har inte de hjärnceller som krävs helt enkelt).
Jag tänker inte bevärdiga mig att möta just de argumenten. Däremot är det intressant att när man blottar sig, visar osäkerhet, tänker om i ett klimat där allting mer och mer är just bergfast så bryter man mot en norm och provocerar dem som haft sin analys klar i flera år. Och funderar man utan att ha doktorerat i ämnet blir man per automatik avstängd.
Och ja, jag tycker inte att det är högt i tak i dessa frågor. Det är allt för enkelt att bli klassad som kvinnomotståndare om man vill diskutera bra pornografi istället för att avfärda pornografi helt.
Westerstrand menar vidare att klyftan mellan teorin inom den genusvetenskapliga forskningen och vad feministiska journalister och mediadebattörer "mäktar ta in" har vidgats. Det är ett problem hon fick upp ögonen för under en debatt om hedersmord hon deltagit vid. Specificera tack vilka debattörer och journalister du menar! Marklund? Boëthius? Kurdo Baksi? Eller Nalin Pekgul och Sara Mohammed som i skarpa analyser visat sig ha viktiga kunskaper om en feministisk praktik och ett patriarkat vid sitt mest våldsamma tillstånd?
Och vad som inte inte nämns med ett ord i DN-krönikan är alla de doktorander, forskare, professorer med flera som faktiskt på ren svenska fnyser åt de kvinnor och män som inte verkar i samma forum. Som avfärdar oss som dem som inte "mäktar ta in". De häckar på sina institutioner och har inte det minsta intresse av att omvandla sina avhandlingar till lättförståelig svenska eller analysera varför det blir problematiskt när teori ska bli praktik. Ändå - ett samarbete mellan teoretikerna och praktikerna skulle givetvis göra feminismen gott.
Kug, Kvinnor utan gränser, ska bli just ett sådant nätverk, öppet för alla som är intresserade av jämställdhetsfrågor. Startskottet blir 31 augusti med festival på Kulturhuset i Stockholm. Vi är en salig blandning av ultraintellektuella, mediafeminister, lärare, studenter med mera.
En sista sak: Att en feministisk skribent som klagar på min bristande analys väljer att bimbofiera mig genom att framställa mig som en liten flicka som på babyspråk hojtar: "Puss å kjam, kjossa patjiajkatet" säger mer om Westerstrand än vad det gör om mig. Det är inte bara ett lågt påhopp. Det är en härskarteknik.