Födelsedagen blev inte alls som planerat
Tåg 38 Baku-Tbilisi. Med eftertankens kranka blekhet kan konstateras att det var en blunder att ta tåget från Kaspiska havets strand halvvägs till Svarta havets.
Och det var jag som köpte biljetterna – samma jag som i åratal ironiserat över tågromantiker och påpekat att järnvägen är en 1700-talsuppfinning som nådde sin höjdpunkt på 1800-talet, passerade sitt bäst före-datum på 1900-talet och nu på 2000-talet är ett sätt att gödsla med skattepengar.
Dock, det fanns familjeromantiska skäl att göra en avvikelse från det sunda förnuftets val av transportmedel: 1) egen bil, 2) hyrd bil, 3) landsvägsbuss eller 4) flyg.
Den vackra kvinna, som jag sedan många decennier lever med, skulle fylla jämna, runda år. Av en slump hade tidigare högtidsdagar präglats av äventyr och kaos.
När hon fyllde 50 var vi bosatta i Hongkong och det blev inget födelsedagskalas. Den listiga kvinnan hade kommit på ett trick för hur vi skulle kunna ta oss in i det tillbommade Nordkorea, där den mytiske tyrannen Kim Il Sung skulle fylla 80 år. I stället för tårta på terrassen i Hongkong skyndade vi till det halvt självständiga Macao, där lagar kunde tänjas och konsuler påverkas. En resebyrå förvandlade oss till en delegation, inbjuden till Pyongyang. Jag firade framgången på Casino Lisboa och förlorade 200 Hongkongdollar
När hon fyllde 60 bodde vi på den indiska subkontinenten. Det var hinduiskt uppror kring en moské i den heliga staden Ayodhya. Vi var där för att rapportera. För att slippa eländet åtminstone på hennes födelsedagsmorgon hade vi åkt till en berömd tempelstad. Där bjöd jag henne klockan fem på morgonen – nej, inte på champagne, men på en tur i en jeep, som jag hade hyrt.
Vi körde in i ett naturreservat. Jag sa: ”I födelsedagspresent ska du få se en livs levande tiger i frihet.” Lätt lovat. Det var bara en jävla massa djungel. Man såg inte fem meter in i spenaten. En skogvaktare kom – ridande på en elefant! Han lät oss sitta upp på bamsen, som sedan som en suv – med fyrbensdrift – gungande plöjde in i grönskan.
Det var en hisnande färd. Elefanten fes högljutt. Gräsliga växter piskade oss i ansiktet. Men vårt mod belönades. Med en fras som tagen ur en Rudyard Kipling-roman pekade vår elefantchaufför: ”Baagh! Nervous mama …”
Minsann! Där stod i gläntan en baagh, en tigerhona, hyperventilerande i sin ängslan att vi skulle ta hennes byte, en nydräpt hjort. Jag sa: ”Grattis på födelsedagen!” Födelsedagsbarnet tittade på tigern och citerade en rad av Evert Taube: ”Det var det vackraste jag dittills hade sett …”
För den vackra kvinnans 70-årsdag hade jag nu kommit på världens överraskning. Vi tar nattåget från det exotiska Baku, Azerbajdzjans huvudstad sedan det 1991 slitit sig loss från Sovjet, till det mysiga Tbilisi som är Georgiens huvudstad. Vi skulle färdas parallellt med Kaukasus bergskedja. Det ska bli en del av ”den nya Sidenvägen” på spår från Kina till Europas hjärtland. Wow!
Jag borde varit misstänksam. Jag har färdats Transsibiriska. Inte särskilt bekväm. Jag har åkt Moskva–Tasjkent, plågsamt om jag inte just på den resan lärt mig att dricka vodka. Misstänksamheten borde ha förstärkts när jag i lucka 18 på Baku Central såg biljettförsäljaren uniformsklädd på gammalt sovjetiskt vis. Naturligtvis gick det inte att köpa en sovkupé utan att först, på beprövat kommunistvis, sticka till henne en muta om fem euro: ”Jag ska försöka hitta en ledig kupé.”
Vi skulle enligt planen slå oss ner i restaurangvagnen, äta kebab, dricka azerbajdzjanskt rödvin, tacka för det gångna året och somna in till skenskarvarnas jämna dunk. Med restaurangvagnens hjälp skulle jag, när födelsedagen följande morgon inföll, stå redo med en champagnefrukost.
Ha! Tåg 38 var en reminiscens från Stalins dagar. Ett el-lok drog 17 vagnar som inte hade tvättats på 20 år. Vår sovvagn saknade handfat. Toaletten var i ett skick som skulle föranlett hälsovårdsnämnden att ingripa.
Restaurangvagnen? Fanns ingen. Ingen mat över huvud taget, inte ens en macka. På morgonen kunde vi dock köpa oss var sin kopp te.
Den sträcka vi tillryggalade var kortare än Stockholm–Malmö. Restiden angavs i tidtabellen vara 13 och en halv timme. I verkligheten var den drygt 17.
Jag sa: ”Jag borde skriva ett brev till SJ-chefen med det uppmuntrande budskapet att vad SJ:s passagerare och X2000-kunder än säger, så är ni inte … okej, SJ är näst sämst. Men inte sämst. Sämst är Tåg 38 Baku–Tbilisi.”
SJ-chefen hade förekommit mig. Till sin minister hade John Forsberg skrivit, att SJ tack vare honom har gått från djupaste kris till största framgång och slagit ut konkurrenter både på spår och i luften. ”SJ är ett av Europas lönsammaste och mest framgångsrika nationella järnvägsföretag.”
SJ:s kunder avhånade Forsberg grymt på nätet. Själv griper jag till ordspråket: Eget beröm luktar illa.
Dock: Muggen på Tåg 38 luktade ännu värre.
Jag läser just nu …
… årets ”White guide”. Den har uppgiften att leda oss till Sveriges bästa restauranger. Två gåtor: 1) Mantrat för bedömningen är ”det naturliga köket”, ”de perfekta råvarorna i säsong” och ”närproducerat”. Men när vinnarkrogen Frantzén/Lindberg apostroferas är det för en Satio Tampestas , ”Sveriges maximalaste rätt med sina 43 listade ingredienser”. Vad är det för fel på en smak? 2) Av guidens 14-i-topp lyckas en enda skånsk restaurang pressa sig in – och bara på tolfte plats. Innebär det att jag måste ta med matsäck nästa gång jag åker till Sveriges matlandskap?
För att undvika …
… missuppfattning vill Lidköping (vid Vänern) byta namn – det tycker sig ofta förväxlas med Linköping (på Östgötaslätten). Oj då. Jag hör, att på liknande vis vill Afrika byta namn för att inte förväxlas med Arvika.
Min spydiga notis …
… om Arlandatåget med dess hysteriska biljettpriser väckte reaktion.
Bjarne Olov Däcker mejlade: ”Jag besökte Portland. Där tog jag spårvagn från flygplatsen till centrum för 2 USD. En mycket bekväm spårvagn från vilken jag kunde titta ut på bilköerna på motorvägen.
I Baltimore tog jag pendeltåg från flygplatsen in till centrum för 1,10 USD. Tåget rullade likt gamla Djursholmståget på gatorna genom stan. För mig som pensionär visade det sig att detta var priset för tur och retur. Här talar vi om konkurrenskraftiga priser!”