Går det att skämta om ett verkligt gisslandrama?
Nu kommer det en humorist som heter Håkan Lindhé. Om ni tänker på er gamla farbror som brukade skicka ned er till järnaffären för att köpa ett ögonmått, så är ni inne på fel linje. Ni får ursäkta och inget ont om gamla farbror, men all humor kan inte vara så enkel.
I slutet av augusti, i en tv-apparat i er närhet, levererar Håkan Lindhé Norrmalmstorg. Inte själva torget, förstås, utan en film om Norrmalmstorgsdramat. Ni minns det om ni är tillräckligt gamla. En småtjyv, Jan Erik Olsson, rusade in i Kreditbanken med peruk, brunkräm, solglasögon och en k-pist. Han drog av en salva i taket och motade ned fyra personer i bankvalvet. Tre miljoner och Clark Olofsson på fri fot var kraven. Vi fick se Bo Holmström huka bakom en bil i fem dagar innan det var över.
Tajmingen är bra, det är trettio år sedan. Materialet är inte så pjåkigt heller. Man borde kunna göra en hel del av det där med peruk och brunkräm. Men kan man verkligen skämta om ett verkligt gisslandrama?
Det är här Håkan Lindhés genialitet kommer i dagen. Jag ska inte säga för mycket, eftersom filmen inte visats än. Men om alla förhandsartiklar i tidningarna och allt förhandssnack i radio och tv inte leder alldeles fel är det ändå ordet: genialitet.
Greppet är inte alldeles nytt. Ni kanske minns Felix Herngrens Dan Bäckman, kulturjournalist, i Sen kväll med Luuk. Eller Killinggängets påhittade dokumentärer. Förklädda komedier. Håkan Lindhé tar steget fullt ut. Han går helt in i rollen som samhällstillvänd regissör av en dramadokumentär. Han låtsas, dygnet runt, att han inte alls är humorist.
Det briljanta är att han fått branschens bjässar att spela med. Dagens Nyheters kulturdel, som aldrig befattat sig med något roligt tidigare, gav honom ett uppslag i går. Skrivet som om allt vore allvar.
Och Lindhé gör det så bra. Fasaden spricker aldrig. Han förklarar att Jan Erik Olsson egentligen var en vanlig, hygglig kille som inte menade något illa. Vem som helst av oss skulle ha kunnat hålla i k-pisten. Han antyder att våldsbrottslingar egentligen är offer för samhället. Och han fnittrar inte en enda gång.
Ibland blir det nästan hisnande. Som när Lindhé säger: "Efter att jag gått igenom allt polisens material och intervjuat gisslan och andra som var med vet jag att det inte var någon hotfull stämning mellan gärningsmännen och deras fångar." Han säger det så övertygande att ingen frågar varför gisslan i så fall inte bara reste sig och gick ut. Det är skickligt.
Det ska verkligen bli roligt att se komedin Norrmalmstorg. Låt er inte luras av att alla kommer att kalla den dramadokumentär. Det är en del av skämtet.