Jag vet var din brevlåda bor – och det är poesi
En kompis som varit i Japan berättade om yrkesstoltheten som folk där känner, oavsett yrke. Även om man har ett lågstatusyrke som gatsopare gör man ett så bra jobb som möjligt och är stolt över det. Så borde även vi tänka.
Vadå lågstatusyrke? Inget hederligt yrke kan ha ”låg status”. En gatsopare bidrar lika mycket till samhället – nej mer! – som en börshaj.
Faktum är att jag hade inte haft något emot att jobba som gatsopare om det varit bra pröjs. Varje gång jag ser skräp på gatan kliar det i händerna och jag vill ta bort det. I stället går jag förbi och skräpet ligger kvar och stör mig.
Innan jag blev mediehora var jag reklamnisse, grafisk designer närmare bestämt. Hur mycket jag än gillar design och trots lönenivån i reklambranschen kändes yrket otillfredsställande. Där slet man och ådrog sig musarm och magkatarr och stressade svin. För vad? Annonser för Finlandsbåtresor eller någon klichéfylld årsredovisning för företaget Floskels ’R’ us! Meningsfullt.
Hur som helst, även om jag älskar att skriva och äntligen har ”hittat hem” har jag ibland saknat ett vanligt kneg. Visst är det underhållande att sitta i tv-debatt med Katrin Schulman och Siewert Öholm, men SÅ kul är det inte. Så inför julen vikarierade jag som postsorterare på Tomteboda postterminal.
Ingen flashig lokal på Söder och inga bajsnödigt proffstrevliga mediemänniskor, utan fabriksgolv, truckar och sköna gubbar med mage!
Det var även lite skönt att inte vara kreativ för omväxlings skull utan bara stänga av hjärnan och sortera sortera sortera. Det var betald meditation och skön variation! Efter åratal av sittande framför datorn är det skönt att lyfta säckar och dra i vagnar.
Folk ser inte alltid det vackra i sådana kneg. Att jobba på Posten är poetiskt, speciellt inför jul. Vagnarna i den gigantiska terminalen är fyllda av känslor, överförda till papper, mellan människor som tänker på varann.
Kanske är brevet som man håller i från ena parten i ett distansförhål
lande, eller från en mormor till hennes barnbarn. Då och då ser man en adress skriven av en gamlings darriga hand.
Du ser omsorgsfullt inslagna paket med presentband, rosetter och allt, brev med ditritade hjärtan och i-bland söta klistermärken med hundvalpar på. Christina har skrivit ”grattis på födelsedagen” och ritat blommor utanpå paketet till Mia i Luleå.
Det är fint att vara en del av och vidarebefordra människors lyckönskningar.
Dock blir man lite hjärntvättad. Jag har redan glömt bort vad jag åt till frukost i morse, men det kommer att krävas minnesradering à la ”Eternal sunshine of the spotless mind” för att jag ska glömma postkodssystemet: 10x xx-19x xx är för Stockholm, 20–24 ska till Malmö/Lund, 40–44 och 47 ska till Göteborg, 74–76 är Uppsala ...
När fan ska jag ha nytta av detta? Nästa gång jag är på krogen och har frågat en tjej var hon bor, kommer jag (förhoppningsvis inte) att utbrista: ”Skärholmen? AHA! Din postkod börjar på 127!”
Uttrycket ”jag vet var din brevlåda bor” har aldrig varit sannare.
Snart är julen här. När du har fått ditt julpaket, ägna en tanke åt de postanställda som såg till att allt kom fram. Om ditt paket inte kom fram var det nog någon jädra krönikör som felade. God jul! (Och grattis på födelsedagen, Mia i Luleå!)