Sluta vara så fega, svenskar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Än en gång denna neutralitet och eviga feghet.

Jag tänkte slippa att ta till orda i debatten om svenska soldater i Afghanistan. Men en bok kom i min väg, en studie om svenska frivilliga för det ockuperade Norge under andra världskriget, Charlotta Sjöstedts ”I skuggan av ett hjälteland”.

Det slog mig: med Afghanistan är det nu som det 1945 var med Norge.

Lena Hjelm-Wallén, en gång utrikesminister, nu ordförande i Svenska Afghanistankommittén, var den som först gick ut med kravet att kalla hem de svenska soldater som hjälper Afghanistan att stå på benen.

Svenskarna kan hamna i strid. De kan behöva ta order av amerikaner: ”I dag är talibanerna i ledningen för en koalition av klanledare, mullor, byråd och krigsherrar, i vilken de själva bara utgör kärntruppen. Tusentals unga afghanska män utbildade på koranskolor i de pakistanska gränsprovinserna utgör en besjälad, troende och starkt ideologiserad förtrupp, vars ledning har stärkts intellektuellt, politiskt och militärt. Talibanerna söker befolkningens stöd för några få tydliga krav: att utländska, och i synnerhet amerikanska trupper ska lämna Afghanistan, att mer islam ska införas i skola och samhälle och att regimförändringar görs.”

Hjelm-Wallén friskförklarar talibanerna. Men när hon bekänner sig till en starkt ideologiserad förtrupp och värms i hjärtat av mera islam i skolan, vem i henne är det då som talar? Feministen eller humanisten?

Reträttkravet förstärktes av Thage G Peterson, en gång försvarsminister: ”Jag ville inte skicka svenska soldater i strid och gå till anfall för att befria intagna städer och områden i Bosnien. Det är möjligt att jag var feg då. Men i så fall är jag lika feg i dag när jag hävdar att svenska soldater inte har i Afghanistan och i Afrika att göra.”

Frökenaktigt uttolkade en populär kolumnist rädslan: ”När svenskarna i en ökande ström börjar komma hem i svarta plastsäckar klarnar förstås bilden. Först då kommer hela vidden av det absurda i den svenska krigsinsatsen i Afghanistan att synas tydligt”.

Ja, om det är absurt att ställa upp i

oroshärdar för att genom hygglig närvaro öka befolkningens chans till normalt liv. Det är det Sverige gör bland uzbeker i nordligaste Afghanistan. Området ligger flera dagsresor bort från de sydöstra delarna där talibaner, som enbart kommer ur folkgruppen pashtuner, krigar.

Ska vi alltid undvika oroshärdar inför risken att, som Peterson uttrycker det, ”få svarta liksäckar på Arlanda?” Eller bara när amerikanska soldater finns i samma zon och svärtar ner våra själar?

Tydligen. Ett upprop med alla de 603 vanliga från Alfredson till Wiehe ”protesterar mot Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Det strider mot den traditionella svenska neutralitetspolitiken och 200 års fredlig utrikespolitik”.

Sjöstedts bok om svenska frivilliga ger en bild av vart vårt braverande över att vi aldrig väljer sida leder oss.

När andra världskriget var inne i sin spurt fanns risken att terror skulle bryta ut i Norge. En opinionsmätning frågade: Bör Sverige vara redo att med militär bistå civilbefolkningen där? Fler svarade nej (47 procent) än ja (bara 33 procent). Broderskap var en småsak jämfört med att rädda eget skinn.

Den neutralitetsbesatte försvarsministern Per Edvin Sköld gjorde den 6 april 1945 – när, som det visade sig, 29 dagar återstod av kriget – en helomvändning. Svenska män skulle tillåtas att värvas för att bistå Norge.

600 soldater utbildades i Strängnäs. När de äntligen förflyttats till Trossnäs i Värmland mötte de nyheten: Hitler är död. Det är en fråga om dagar innan kapitulationen kommer. Officerarna var ense om att inte korsa gränsen. Vankelmodet kan inte ha berott på risken för svarta plastsäckar; plasten var ännu inte uppfunnen.

Sjöstedt noterar: ”Norgebataljonen fick aldrig någon chans att tvätta av sig feghetens stämpel.” Bokens sista ord lyder: ”Vi svenskar kan berätta att det går att leva utan ära".

Staffan Heimerson