Obama, blir du en av de stora – eller ett fiasko?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

STOCKHOLM.

Nu, Obama, upp till bevis!

Ska du bli en av de s t o r a presidenterna? En Jefferson, Roosevelt och Reagan? Eller en medelmåtta i motvind? Som George Bush (pappan) och Jimmy Carter? Eller ett fiasko som Richard Nixon och George Bush (sonen)?

En panel av historiker, kolumnister och Amerikakännare har den senaste veckan i Londontidningen The Times vaskat fram en rankinglista över Amerikas 43 presidenter. Barack Obama blev den fyrtiofjärde i onsdags morse.

Från ettan, den bäste av alla, republikanen Abraham Lincoln. Han var i likhet med Obama praktiskt taget utan politisk erfarenhet när han 1861 tog över ledningen av landet. Han segrade i inbördeskriget, höll ihop nationen och befriade de svarta slavarna.

Till jumboplatsens James Buchanan, en demokrat som styrde 1857–61, och genom fummel och principlöshet lade grunden till inbördeskriget.

George W Bush, 2001–2009, gör ett dött lopp med Richard Nixon, 1969–1974. De delar platssiffra 37. Nixon var en paranoid manipulatör. Med inbrottet i Watergate sänkte han presidentämbetet till dess lägsta nivå och han tvangs avgå. Bush startade utan god grund ett krig. Han har misskött både utrikespolitik och inrikesfrågor.

För att hamna på botten tio-listan fordras inkompetens (att som Fillmore inte lösa slavfrågan) eller råhet (att som van Buren inte stoppa slakten på indianer). Harding döms ut därför att han tillät korruption i sin omgivning och Hoover var kraftlös i sin hantering av kraschen 1929 på Wall Street, vilken bäddade för trettiotalets depression. Garfield däremot hamnar på bottenlistan av otur. Strax efter det att han 1881 tillträtt sköts han ihjäl av en polisman som inte befordrats.

För att hamna på topp tio-listan krävs mera än tur. George Washington, nationens fader (platssiffra 2) stod för inspirerat ledarskap både i krig och fred. Franklin D Roosevelt styrde längre än någon annan, 1933–1945 och tar tredjeplatsen tack vare att han – utan anmärkningsvärd intelligens men med rätt temperament – ledde Amerika ut ur depressionen, tog det ur isolationismen och vann andra världskriget. Fyra är Thomas Jefferson, en politisk filosof och den klyftigaste mannen någonsin i Vita huset. Under 1800-talets första år fördubblade han sitt lands yta genom att av Napoleon köpa de franska kolonierna.

Obama kan inspireras av fler i listans topp. Teddy Roosevelt, femma, var den yngste presidenten hittills, 42 år, när han valdes. Han var miljövän, bekämpade monopolen, började bygga Panamakanalen och vann Nobels fredspris för medling i kriget Ryssland–Japan. Ike Eisenhower, sexa, var ÖB för Europas befrielse från nazismen, tog 1953–1961 upp kampen mot rasojämlikheten i skolor och försvarsmakt. Harry Truman, sjua, var den som efter andra världskriget tyglade kommunismens spridning och därigenom förhindrade ett tredje världskrig.

Ronald Reagan har platssiffra åtta och är den som mest liknar Obama: återställde amerikanernas självförtroende, när detta efter Nixon och Carter låg i botten. Han lät kommunismen kollapsa och fick därigenom slut på kalla kriget.

Finns det nu risk för att Obama – på grund av oerfarenhet eller djävulskap från Usama bin Ladin, krisen i världsekonomin, motsättningar med Ryssland eller handlingsförlamning – blir ett fiasko, som tränger sig in på botten tio-listan?

Knappast. Obamas intelligens är i klass med listans två–tre mest intelligenta presidenter. Hans utbildning är topp (Columbia och Harvard). Hans temperament – lugnet han visat under två års stormig valkampanj – är betryggande. Hans organisationsförmåga är styrkt; annars skulle han inte vara där han nu är. Hans karaktärsegenskaper – idealistisk, sanningsenlig – är en skyddsvall mot dumheter. I bästa mening är han en elitist.

Kan han om några år ha kvalificerat sig för topp tio-listan?

Ja. Risken finns dock att förväntningarna är f ö r höga. Men jag tror inte det. I framtiden har Amerika i sin historia en brytpunkt: Före Obama och efter Obama.