Inbördeskrig är att vänta inom en månad
Mitt hjärta blöder för ert land, monsieur Kik, sa jag. "Jag vet hur driftiga och charmerande era landsmän är. Jag bodde i Beirut flera år på sjuttiotalet. Jag trivdes. Jag brukade säga, att ni libaneser är verklighetens hobbitar. Som i "Sagan om ringen" - välnärda och gladlynta, livsnjutande och lättjefulla".
"Men nu", fortsatte jag, "har ni er egen regering att klandra."
"Hur skulle jag kunna klandra regeringen?", svarade monsieur Kik och tittade upp. "Det f i n n s ingen regering.""
Det är skit med stater, som inte kan försvara sitt lands gränser. Det hjälper inte att klaga på "oproportionerlig krigföring". Tack vare oproportionerlig krigföring besegrade britterna 1982 Argentina i Falklandskriget. Med oproportionerlig krigföring fördes Kosovokampanjen 1999 till avsett slut. Utan oproportionerlig krigföring hade inte Churchill och Stalin 1945 till slut besegrat Hitler. Krig går ut på att vinna. Ingen statsman har nöjd hörts säga: "Jag förlorade. Men jag krigade proportionerligt." För Israel är situationen inte annorlunda.
Michel Kik och hans kameraman åt lunch i min trädgård i Sydfrankrike. Kik är Parisredaktör för den arabiska tevekanalen al-Jazira. Den gör ett program om den dödade fotografen Martin Adler. Jag intervjuades om min vänskap och mina äventyr i fält med Martin.
Men eftersom Kik och kameramannen var libaneser kom samtalet att handla om krisen i Mellanöstern.
Grupperna har ofta privata arméer.
"Libanon", sa Kik, "är ingen s t a t som talar med e n röst."
Libanon är en pyttipanna. I en pytt finns sida vid sida bitar med olika smak och utseende. Bitarna blandar sig inte med varandra. Det är motsatsen till en smältdegel på det vis Amerika är, som England är på väg att bli och kanske också Sverige.
Det finns i Libanon människor som ser sig som arvtagare till antikens fenicier. Det finns maroniter (en gren av katolicismen) som i internationellt umgänge hellre talar franska än engelska. Det finns sunnimuslimer som bor i egna stadsdelar och druser med eget styre i bergen. Det finns i Beirut armeniska kvarter och syriska. Det finns kurder som vandrat in som billig arbetskraft, grekortodoxer som håller sig för sig själva och så shiamuslimerna som genom Hizbollah är dagens huvudrollsinnehavare.
Det är raser och religioner, klaner och territoriell hembygdskänsla. Grupperna har ofta privata arméer. Enbart realpolitiskt - när deras ställning är hotad eller det finns makt att vinna - ingår de allianser över religiösa och etniska gränser. Alliansernas sammansättning skiftar som huden på en kameleont.
Krigsherrar och klanhövdingar styr. Det är som vore det Afghanistan. Haschhanteringen hör till en grupp, rätten att spränga (!) Medelhavets få återstående fiskar till en annan. Fragmenteringen är så djup, att libaneser, när de på sin tid hörde min adress i Beirut, Ein Mreise sa: "Aha, du är nasserit".
I den hackordningen ska av hävd presidenten vara en kristen maronit, premiärministern en sunni, talmannen en shia och så vidare.
Religiöst och etniskt är det mer komplext än något annat land i Mellanöstern. Invånarna saknar tolerans och nyfikenhet på "de andra". Inbördeskriget 1975 startade när maroniterna hade fått nog av att palestinier i flyktingskap i södra Libanon tog sig för mycket ton. Kriget varade i 15 år.
Palestinierna drevs ut. Vakuum fylldes först av Israel, sedan av Hizbollah, som - politiskt, militärt och i utrikes relationer - skapade en stat i staten. Med politisk och militär impotens stod centralmakten utan möjlighet att skydda sina medborgare.
Vad - mer än humanitärt elände och att Hizbollahs baser slås ut - blir det av detta?
Libanesen Kik hade inga illusioner: "Om vi på en månad inte skapar stabilitet blir det inbördeskrig. Många fraktioner kastar sig in." Mången gås har legat oplockad. Bara faktum att levnadsstandarden de senaste åren drastiskt stigit har fått människor att hålla igen.
"Inbördeskriget leder till kaos", slutade Kik. "Främmande makter blandar sig i. Al-Qaida smyger sig in."