Folket i botten gör inte alls allt arbete
Läs Johan Hakelius krönika
Det finns ett intervjutrick som bara ett fåtal behärskar: tystnad. Först en fråga. Kort. Verkar enkel. Spontant svar. Sedan tystnad.
Det är ingen aggressiv tystnad. Mera tankfull. Det uppfattar den intervjuade också. Så hon eller han undrar vad intervjuaren tänker på.
Intervjuaren tänker förstås på ... tja, kanske fläskkotletter, eller en pettersonbåt, eller Petrarcas lustiga rånarluva. Vad som helst. För egentligen väntar intervjuaren bara.
Den intervjuade, däremot, börjar tänka. Vad var det jag sa? Varför det?
Och innan man vet ordet av – eller snarare, precis när man vet ordet av – väller den intervjuades tankar ut genom munnen.
Jag skriver om detta, för i förrgår såg jag äntligen dokumentären ”The september issue”. Filmen om den stenhårda Vougeredaktören Anna Wintours arbete med det bibeltjocka septembernumret av sin modetidning. Det är hon som är djävulen som bär Prada.
Det var slutscenen jag fastnade för. Där försöker sig intervjuaren på just tystnadstricket. Det går ett litet tag. Sedan säger Wintour: ”Jaha. Och nu?”
Med precis samma
effektiva rastlöshet har hon gått genom hela dokumentären och den spänner över ett halvår, eller så. Man förstår att folk kallar henne aggressiv och värre, men det är ingen vidare beskrivning.
Jag har stött på en del människor av det där slaget. Man blir matt i deras närhet. Folk pratar alltid skit om dem.
Men hur det skulle vara
utan dem?
En populär halvmarxistisk myt är att allt verkligt arbete görs av folk i botten. Folk högre upp åker bara snålskjuts. Efter en och en halv timme med Anna Wintour inser man att det är precis tvärtom.
Det finns ett fåtal, inte nödvändigtvis behagliga, personer som med betydande hänsynslöshet lägger all sin energi på att uppnå vissa mål. Allt annat får stå åt sidan.
Vi som är bekvämare, lojare och latare tar för givet att vi får åka snålskjuts på deras rockskört. Vi vill gärna njuta resultatet av deras besatthet och bidrar lite här och där. Men vi vill ha semester, gå hem klockan fem och ta barnledigt också.
Det är väl okej. Men det vore klädsamt om vi då och då erkände Wintourarnas betydelse. Utan dem skulle vi fortfarande sitta i grottor och stirra på varandra med rimfrost i ögonbrynen. I tystnad.
Ingen skulle öppna munnen och säga: ”Eld?”
Än mindre: ”Eld!”