Då och då möter man faktiskt en äkta stolle
Berättelsen om gångtrafikanten som talar med sig själv har blivit så poänglös att den försvunnit.
Ännu för några år sedan kunde man höra den då och då: ”Jo, du vet, han kom där alldeles ensam och snackade riktigt högt och jag trodde ju att det var en galning, men sen såg jag att han hade sån där handsfree och …”
Icke längre. Att förundras över mobilpratare med örsnäcka är numera lika udda som att förundras över att bilarna rullar utan att ha hästar spända framför sig. Nu förundras man av det motsatta: att man då och då ser en riktig galning som verkligen pratar med sig själv. Man förutsätter att det är någon som snackar i mobil. Man blir förvånad när det inte är det.
Det duger som historia: hur man mötte en mobilpratare som visade sig vara old school. En äkta stolle.
Man har slutat att lyssna också. När folk började prata rakt ut i luften hörde man allt. Inköpslistor och hur gamla mamma hade det med höften. Var det dags att dumpa Börje och vem skulle gå på föräldramötet onsdag kväll? Vad hände egentligen på personalfesten och var ska vi äta lunch?
Det gick inte att stänga ute någonting. Öronen spetsades, hjärnan satte igång att lägga pussel alldeles av sig själv. Den fyllde i det som inte hördes på andra sidan, fantiserade om vad samtalet egentligen kunde tänkas handla om, försökte knäcka koden.
Icke längre. Nu har hjärnan accepterat att det inte finns någon kod. Ingen hemlighet, inga pusselbitar, inget ”egentligen”. Pratet är vad det är, inget mer. Som trafikbrus, eller kundradion på Ikea.
Man skulle kunna hamna bredvid bin Ladin på bussen, han skulle kunna beställa nästa dårattentat och man skulle inte märka någonting. Kanske höra, men inte lyssna.
Då, när mobilpratet började, häpnade man över att folk trodde att offentliga rum var privata. Nu har de blivit det, av ren utnötning.
Det har gjort livet mindre spännande. En del av magin är borta, nu när man vet att alla andra också är ren vardag. Ibland får jag lust att skicka ut en liten motståndsgrupp som går runt och pratar om riktigt intressanta saker med sig själv. Men det är för sent. Ingen skulle lyssna.
Man får trösta sig med att det fortfarande finns några riktiga, hörvärda stollar. Och att det finns andra ljud, som ännu har ett slags magi. Min favorit är kratta på grusgång.