Ögonblick nummer 2 032 ur mitt liv
Somliga ögonblick låter sig inte fångas.
Ett av dessa. Jag står på verandan med en kopp nybryggt kaffe och tittar ut över vattnet. Soluppvärmda altanbrädor värmer fotsulorna. Isen på sjön har smält över natten. Vindstilla.
Jag har just ätit två korvar med bröd. (Hon är i stan.)
Då händer det. Som ett ögonblicks verk. En fluga av det mer robusta slaget styr emot mig. (Den sortens bondfluga som växt upp på landet med hästbajs och fria ytor.) Flugan träffar mig rakt i ögat och rikoschetterar därefter ned i min kaffekopp. Dör i landningsögonblicket.
Jag stirrar ned på flugliket i koppen. Och jag skrattar rakt ut, med öppen mun. Det besvärar mig inte ens att jag nu tvingas brygga nytt kaffe. Humorn i detta nästan förlamar mig.
Och sedan, insikten. Ingen kommer att förstå exakt hur roligt detta är. Och här någonstans rullar vemodet in.
Man måste dela komiska stunder med någon: annars är det som om de aldrig inträffat. (Allt roligt är egentligen roligare om man är två, en bittersöt insikt.)
Men jag inser redan nu, jag blir ensam om denna.
Trots alla sätt på vilka man kan meddela sig numera: blogg, twitter, sms, handskrivna lappar på Ica Strandhallens anslagstavla. Ingenting duger för att förklara komiken i att flugan träffar mitt öga och sedan störtdyker ned i min kaffekopp och dör.
Jag går in och hämtar min mobiltelefon och försöker ta en bild rakt ned i kaffet. Det feta flugliket kamoufleras i svärtan. Jag hämtar en kontorslampa och försöker ljussätta. Fortfarande bara svart.
Jag måste därmed lita till orden. (En bild säger ändå inte mer än tusen ord, det är en myt.) Ringa någon? Det finns två jag skulle ringa. Min bäste vän eller min tjej. Nästan reflexartat. (Samma reflex som i perioder av ens liv fungerar som en outhärdlig påminnelse om att någon dött eller blivit ihop med en webbdesigner från Borås.)
Men inte ens min tjej eller min bäste vän skulle förstå. Alldeles säkert skulle de anstränga sig. Pressa fram ett artigt skratt: jo, det var ju tokigt.
Men jag vet redan nu. Detta speciella ögonblick (kanske nummer 2 032 i kartoteket över speciella ögonblick i mitt liv) kommer inte att åldras med värdighet. Det blir aldrig roligare än just här, just nu.
Sedan över. Men innan dess, några sekunders oförklarlig upprymdhet. Lycka?