Jag betalar 560 kr – för att hon ska vara min vän
Så sitter jag här igen. I terapifåtöljen. Det är ingenting konstigt med det.
Tony Soprano gjorde det också.
I ”In Treatment” gör de aldrig annat.
Sessionen är över, men jag sitter kvar. Vi pratar om terapi och om vänskap. Vad det har blivit av den.
Min psykolog berättar att hon inte kan låta bli att undra.
– Så många sitter i min fåtölj och säger, ”jag har ingen jag kan prata om det här med”. Och jag frågar, men dina vänner då? De svarar, ”nej, jag kan inte belasta dem med det här, jag vill inte vara till besvär. De här problemen är mina, inte deras.”
Jag undrar också. Det brukade heta att ”that’s what friends are for”. (In good times, in bad times, som de sjöng i den smöriga balladen.) Men något har hänt med vänskapen.
Jag ser det hos mina vänner. Vi har roligt, pratar in på småtimmarna, shoppar och fikar och dricker vin. Men så frågar jag om det som skaver, bränner och gör ont. Då blir det tyst.
”Äsch”, säger de, ”jag vill inte tråka ut dig. Jag blir bara ledsen om jag pratar om det där.”
Och jag vill säga, ”hur skulle det kunna tråka ut mig att höra om det som är viktigt? Jag är din vän eftersom jag bryr mig om dig, dig, dig. Om du blir ledsen av att prata om något betyder det att vi måste göra just det. Prata.”
Men det gör jag inte. Jag säger okej, förlåt, vi glömmer det. Har du klippt dig, förresten?
Så säger jag, som jag lärt mig att en vän ska göra.
I takt med att terapisamtalet blivit normaliserat och kommersialiserat har vänskapen förlorat en stor del av sitt ansvar – och därmed sin funktion. Vi får veta att vi inte ska ta på oss våra nära och käras problem, att det bästa vi kan göra när någon mår dåligt är att uppmana dem att skaffa professionell hjälp. Att vi ska vara deras vän, inte deras vårdare. ”För relationens skull”.
Det stämmer säkert – om någon har svåra psykiska problem. Men sorg, rädsla, stress och oro är inte sjukdomstecken. De är känslor. Genom att sjukdomsklassa dem påstår vi att normaltillståndet i livet är lycka, och att allt annat är problem som kräver behandling. Något man inte bör tynga sina vänner, sin familj eller sin partner med. Som om inte alla känslor, ljusa som mörka, vore en del av det där vi kallar livet.
Men om vi inte får besvära dem vi älskar med det som är äkta, det som känns, återstår frågan:
Vad blir kvar?
I Svenska Dagbladet läser jag om en avhandling som visar att 70 procent av de resultat terapi ger handlar om empati, engagemang och det känslomässiga band som uppstår mellan terapeut och patient. Så lite som åtta procent beror på den teknik eller metod som används.
Min psykolog kostar 800 kronor per session. Varje gång vi ses betalar jag alltså under en hundralapp för den kognitiva beteendeterapin, och 560 kronor för att hon ska vara min vän. För att hon ska lyssna och bry sig, trösta och ge råd. Allt det jag inte låter mina gratisvänner göra. Eftersom jag inte heller vara till besvär, dra ner dem, tråka ut dem med allt det där som gör det svårt att andas ibland.
Det är väl så man säger?
That’s what shrinks are for.