”I dag vet vi: Han klarade biffen”
Jag skriver det här innan jag ännu i mobiltelefon fått tag i Niclas Hammarström i Beirut. Jag gissar, att han har mycket att stå i och jag fortsätter att gissa, när jag tänker mig hans första replik:
”Hej, gubbe. Vad gör vi nu?”
Ja vad?
För två månader sedan stod vi tillsammans på Stockholm Waterfronts scen och tog tillsammans emot utmärkelsen Årets Journalist 2013. Diplom och pengar, 25 000 spänn att dela på.
Prisutdelaren, en äldre, kultiverad kvinna, frågade: ”… och vad gör ni för pengarna…?”
”Det är”, svarade vi, ”ett litet startkapital till ännu en expedition för att skildra kriget i Syrien.”
Är det?
Jag kan tänka mig att Niclas - efter 43 dagar i kidnappares våld och sårad vid ett flyktförsök - har fått en överdos av syrisk verklighet.
Eller inte. Kanske tycker han som jag, att inbördeskriget i Syrien är - näst folkmordet i Rwanda 1994 och Pol Ports terrorvälde 1975-79 - den största politiska och mänskliga katastrofen sedan andra världskriget.
130 000 döda. 2,5 miljoner flyktingar till grannländer och Västeuropa. 6,5 miljoner människor bortdrivna från sina hem och byar. Svält, epidemier (polio gör come back). Attacker med kemiska vapen. Tusentals på flykt i ranka båtar över Medelhavet.
Och det är ett krig där ingen ljusning finns vid horisonten.
Och - viktigast - det är ett krig som måste skildras och skildra krig gör man bara genom att vara på plats, där kriget förs.
När jag framfört den tanken bombarderas jag av mejl som säger: ”… så jävla korkat av er alla murvlar i Svea rikes land. Jag blir så förbannad på det svenska mediedrevet för dess dubbelmoral. Å ena sidan skriver ni, att det är livsfarligt att besöka Syrien och räknar upp en massa terrorgrupper. Å andra sidan åker ni dit. Vi vill inte att ni journalister utsätter er för dessa risker för sedan får vi höra ert gnäll om att regeringen och UD ingenting gör. Det är så jävla dålig journalistik att ni borde få Kalkonpriset. M v h Ingvar Larsson.”
Tänkvärt. Men ändå, krig måste skildras. Jag försöker känna efter hos mig själv. Hur mycket true grit, fasthet, finns det i mig? Kanske tillräckligt. Om det är Niclas jag reser med.
Jag kände inte Niclas alls innan vi skickades att skildra Norge ett år efter Breivikmassakern. Vi kom varandra nära på det sätt som journalister gör, när de äter fast food längs en grusväg efter att ha återbesökt Utøya, skrivit, lämnat bilder och med Jack Daniels i ett tandborstglas på ett hotellkrum planerar nästa dags jobb. Det var likadant (fast utan Jack Daniels, vi var ju i ett muslimskt land) en kylig, livsfarlig vecka i Aleppo i fjol.
Det talas om det kamaraderi som uppstår mellan krigskorrespondenter. ”Men det är bara ytligt”, tillägger den förnumstige.
Nej, vill jag protestera. Inte bara ytligt. Innerligt också.
Lättnaden jag kände, när Niclas var fri tog sig uttryck i tårar. Jag lät som en kråka i målbrottet, när jag ringde in en hälsning på hans hustru Annas telefonsvarare.
Jag tänkte på vad jag sagt i SVT 46 dagar tidigare, när katastrofen var ett faktum och det blev känt att Niclas och Magnus Falkehed kidnappats under uppdrag i Syrien.
Jag sa: ”Någon måste åka till Syrien om historien därifrån ska kunna berättas. Ingen är bättre lämpad för det än Niclas, som gör sin minst tredje Syrienresa. Han kan hålla huvudet kallt. Han har stort förstånd och den goda egenskapen att inte förivra sig och börja säga saker man inte ska om man sitter fast hos någon i en farlig zon.”
Och i dag vet vi: Han klarade biffen.