Tacka klimathotet för värmeböljorna
Från mitten av maj, genom hela juni, juli och augusti samt in i september månads första hälft var beskeden från Sverige bara förtjust fnitter (och Twitter):
”Du skulle bara veta vilket väder vi har! Det är bättre än hos er nere vid Medelhavet. Sol varenda dag. Och varmt! 27 grader i skuggan i går. Vi satt ute hela natten. Och barnen badar. Vattnet håller 20 eller mer. Det är otroligt!”
Med kyla, som skulle få en isbjörn att rysa, brukade jag svara släkt och vänner:
”Tacka klimathotet för det.”
I klimatfrågan kör vi svenskar med dubbel bokföring. Nio månader om året är vi tillvända, engagerade, nördigt klimatkunniga, panikslagna domedagsprofeter.
Men för sommaren är det bara sol och värme som gäller - ”hoppas det blir likadant nästa år”. Oron läggs i malpåse. Ingen talar om utsläpp och omoralen i att köpa flygbiljett. Utrerade berättelser om Arktis smältande istäcke tar semester och likadant gör torka, översvämningar, folkförflyttningar och kommande massvält.
Men nu är det oktober och med en ny rapport i veckan från FN:s klimatpanel, i vilken tusentals vetenskapsmän världen över bistår med uppgifter, blev det en blomstringstid för panikens kolportörer.
Vi får veta att värmeböljor kommer oftare och blir längre, att regniga perioder blir regnigare och torra blir torrare, att störtregnen blir mera intensiva än förr och att monsunbältena breder ut sig.
Och, som i alla tidigare larm, temperaturen på jordytan kan stiga med nästan fyra grader år 2080 och världshavens vattennivå stiga med en halv meter.
Jag tycker att det låter som det vi alla vet: Väder är växlande. Eller som det hette i en amerikansk musikalfilm från 1946: ”Efter regn kommer solsken.”
Det går att säga, som den sansade The Economist gör: Vi får anpassa oss. Jag antar att tidningen menar, att vi får köpa skjortor i tunnare tyg och att - som holländarna gjorde redan på 1600-talet - bygga en vall mot vattenmassorna.
Den danske professorn Bjørn Lomborg, som med sin vetenskapligt byggda skepsis mot alarmisterna, är paniksidans fiende nr 1 säger: ”Ja, klimatförvandlingen är verklig, men vi har tid på oss att möta den. Låt oss inte skrämmas till att bli tokiga. Låt oss fixa problemet med ganska billig forskning och utveckling.”
Själv ser jag det som självklart att när i världen nu 800 miljoner rullar och pruttar ut koloxid och växthusgaser så tar skiten vägen nånstans - rakt in i klimatet. Men jag ligger inte sömnlös vid tanken på att mina barn uppe i Norden får somrar som de kan njuta av.
Jag är fatalist. På samma sätt som ekonomer inte kan förhindra marknadens rörelser - från uppgång till krasch - vet vetenskapsmännen inte hur de ska fixa vädret.
Jag antar att det var Mark Twain som först sa: ”Alla klagar på vädret, men ingen gör något åt det.” Felet nu kan vara att alldeles för många tror sig göra någonting åt det. Det är sannolikt bra att vidta försiktighetsåtgärder beträffande människans påverkan på klimatet. Men ett fel är uppenbart - tills nu är det för mycket tro och för lite veta.
Hur kan det annars bli så fel?
Värmen. Panelens egna kurvor visar att det på jorden inte skett en temperaturhöjning sedan 1998.
Vattenståndet. På begravningen av en kär kusin nyligen i Skåne sprang jag på en barndomsvän, paleogeofysikern, professor emeritus Nils-Axel Mörner, känd - och kontroversiell - för sina projekt med vattenmätning. Han har vid ön Tuvalu, mitt i världens största ocean, Stilla havet, satt upp ett instrument som mäter vattenståndet.
”Och, Nils-Axel”, sa jag, ”det har stått där i 30 år och vattennivån har inte stigit en centimeter.”
”Fel, Staffan”, svarade professorn, ”i 40 år - och inte en centimeter.”
Arktis. Det skulle, enligt vetenskapsmännens förutsägelse från några år tillbaka, denna sommar inte finnas ett istäcke på Arktis. Men det finns mer än tre miljoner kvadratkilometer.
Himalaya. Bergskedjans alla glaciärer, nödvändiga för vattenförsörjningen i en rad asiatiska länder, skulle vara bortsmälta år 2035. Men forskarna har nu dragit tillbaka varningen.
Nordafrika. Spannmålsskördarna skulle halveras före 2020. Förutsägelsen har dragits tillbaka.
Okej, alla kan ha fel. Men det är något lurt i alla larmens ton. Bortförklaringarna blir ansträngda.
Vanligtvis nyktra politiker och skribenter lägger sig till med en kvasireligiös världsräddarton som är vetenskapens motsvarighet till religiösa hokuspokusmakares förklaring till digerdöden på 1300-talet:
Den är Guds straff!
Fan tro’t.
Jag läser just nu …
… Simon Sebag Montefiores biografiska mästerverk, ”Den unge Stalin”.
Stalin blir inte mindre av monoman massmördare men det ska erkännas, att den unge Stalin hade charm och mod.
Om jag inte vetat bättre hade jag blivit stalinist.
Har ni stått i duschen …
… och fumlat: Vilken jävla flaska är det nu som är schampo och vilken är balsam? Ni har precis 50 procents chans att ta fel, ty innehållsangivelserna är skrivna i så liten text att förstoringsglas måste till - och få har sådant i duschen. Har ingen kemist varit på krogen och sett salt- och pepparkar? ”S” står det tydligt på det ena, ”P” på det andra. Förslag: Sätt ”S” respektive ”B” på flaskorna i duschen.
Nykterhetens dag finns …
… och skulle man då inte, frågar min läsare på Reimersholme, också kunna ha en GW-Persson-fri dag?
Vi GW-allergiker har det svårt. Före bokdagarna var det illa, under bokdagarna blev det värre, och nu är det dessutom recensionsdagar.
Jag läser en löpsedel om att GW ska använda de 500 miljoner kronor Hollywood ger honom för filmrättigheter till att utrusta en egen polisstyrka. Den ska konkurrera med statens Kling och Klang. GW:s styrka ska bestå av de 20 skarpaste polishjärnor som går att uppbringa. De löser allt i brottsväg som Farbror Blå inte klarar av.