En grekisk tragedi för president Bling-Bling

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Presidentvalet, ja! Hur blev det?

Nej, inte d e t presidentvalet. Inte det amerikanska som trollbinder oss så.

Här handlar det om det franska, det som ägde rum för ganska prick ett år sedan.

Hur har det gått för den hopplöst rastlöse, äregirige, kortvuxne streetfightern Super-Sarko (Nicolas Sarkozy) och hans rupture (omvälvning) sedan han i maj i fjol besegrade den flummiga socialistkandidaten Ségolène Royal?

Svar: fullkomligt åt helvete. Sarko är mycket fjäder men lite kött. Han flyger och flänger men får inget uträttat. Hans förtroendesiffror är låga som George Bushs; Sarko har tappat 30 procent på ett enda år.

I Frankrikes största dagstidning, Le Figaro, vilken normalt stöder honom, summerade i onsdags Jean d'Ormesson, en intellektuell bjässe ur Franska akademien, ”Sarkozys kärva år.” Sarko kan som drottning Elizabeth tala om sitt annus horribilis. Det liknar en grekisk tragedi. Det som dragit ner honom är hans privatliv och hans framtoning ”med yachter, Rolex och Ray-Ban”. Sarko kallas president Bling-Bling, där ordet bling-bling står för glitter och bjäfs.

Under rubriken glitter och bjäfs sorteras också in expressromansen och giftermålet med modellen

Carla Bruni. ”Han för sig inte som en president”, lyder fransmannens vanligaste klagomål.

Det vänsterkritiska nyhetsmagasinet Marianne har Sarko-rubriken ”Efter mig syndafloden”. Den pekar på att nationalförsamlingen (parlamentet) inte längre spelar någon roll. ”Vårt land befinner sig i svårt förfall.”

Courrier International, som återtrycker kvalitetsartiklar ur utländsk press, sammanfattar läget i rubriken: ”Ett år av dårskap.”

Bokhandlarna är fulla av böcker om Sarkos privatliv och politik. Dess titlar smickrar inte: ”Det slutar illa” lyder en, ”Kungen är naken” en annan.

Och när i förra månaden en ny politisk satirtidning såg dagens ljus, bar den det talande namnet BlaBlaBla.

Och samtidigt går Frankrike åt helskotta?

Knappast. Jag kommer ihåg hur jag i valkampanjen i fjol fascinerades av Sarkos stränga attityd till hederligt arbete; själv är han en workaholic. Frankrikes flegma och usla tillväxtsiffror sågs till stor del ha sin grund i en lagstiftad 35 timmars arbetsvecka. Sarko lovade att riva upp lagen. Hans slogan löd: ”Arbeta mer och tjäna mer!” Han genomförde reformen. Han gjorde övertidsarbetet skattefritt.

Resultatet? Noll. Ingen tillväxt. Inga människor har så lång semester och så många helgdagar som fransosen. Arbetslösheten är fortsatt högst i Västeuropa, nära 10 procent.

Fransmannen går hellre till boulebanan än tjänar mera pengar om det förutsätter mera arbete. De tar Ronald Reagans bistra självironi som ett seriöst råd: ”Någon”, sa Reagan, ”har sagt mig, att hårt arbete aldrig tagit livet av någon. Men, tänkte jag, varför ta risken?”

Fransmannen har mat på bordet (och vilken härlig mat!). Det finns siffror som visar att fransmannen på ett vis lever bättre än sin granne i det dynamiska Storbritannien. Britten lägger 19 procent av sin månadslön på boende men bara 15 procent på mat. (Och

d e n jävla maten!). Fransmännen lägger bara 13 procent på boende men hela 25 procent på mat.

Ändå ser fransmännen framtiden an med större dysterhet och pessimism än sina europeiska grannar.

86 procent av dem som i en opinionsmätning tillfrågats, i en undersökning gjord av Centrum för strategisk analys tror, att de i framtiden kommer att bli fattiga. (I Sverige är det ”bara” 43 procent som ser sin framtid så, i Italien 55 och i Storbritannien 65). På en fråga om en än värre situation, ”tror du att du ska bli hemlös?”, svarar 13 procent av fransmännen ja. (I Danmark tror bara 1 procent så, i Tyskland 2.)

Fransmännen har i samma undersökning mindre förtroende än andra européer för sin polis, sina domstolar, sina fackföreningar och sina riksdagsmän och - häpnadsväckande - för sina familjer.

Ett år efter sin väldiga valseger tror få, att det är Sarko som kan bota detta missmod?