Det där "någon" får mig att rysa
Första avsnittet av Gregor Nowinskis dokumentär om familjen Bernadotte gick i fyran i torsdags. Det var riktigt bra.
Journalister blir annars osedvanligt löjliga när de kommer i närheten av hovet. Antingen gör de kitschig inredningsdetalj av alltihop. Eller så bryter de ut i republikanska ticks, för att visa kollegor att de minsann står bakom franska revolutionen. Nowinski lider inte av någon sådan osmält nervositet. Han tar kungahuset på allvar.
Ett par dagar senare märker jag att en hel del av det som sades i programmet fortfarande rullar runt i skallen. Prinsessan Christinas beskrivning av att vara yngsta syster när det dyker upp en kronprins, till exempel. Eller kungens obehag när han som 25-åring kommenterar pressens grisighet mot hans mor. Eller Olof Palmes snorkiga arrogans när han proklamerar att republiken bara är ”ett penndrag” bort.
Men en sak bet sig särskilt fast. En struntsak, egentligen. Just därför så blodisande. Kungens far, arvprins Gustaf Adolf, störtade och dog på Kastrup 1947.
Flygturen var bara 45 sekunder lång. Skälet, som det sades i dokumentären, var att ”någon” glömt att ta bort en kil som låste höjdrodret.
Det är det där ”någon” som får mig att rysa. För ”någon” är ju just det: någon. En verklig person. En människa, låt vara dansk, som gjorde ett litet misstag: en struntsak. Därigenom orsakade han 22 människors död och ändrade Sveriges regentlängd.
Tänk er det: det har, antagligen till ganska nyligen, funnits en person som gått runt och vetat att hans bestående märke på historien var just det.
Jag vet inte riktigt varför det får mig att rysa. Olyckor och dödsfall sker hela tiden. Bara verkligt naiva tror något annat än att historien ofta avgörs av tillfälligheter. Men det finns något så ödesdigert över det där ”någon”. Det rensar bort opersonliga naturkrafter, Guds outgrundliga vägar, eller vad man nu brukar använda för att sluta undra.
”Någon” ger känslan av att man skulle kunna sträcka sig in i handlingen, stoppa den, dra kilen ur höjdrodret, fast man inte kan det.
På samma sätt som man vill stoppa bilen i Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn”, eftersom man redan från titeln vet vad som kommer att hända.
Men det går inte.
Och ”någon” gör det som ”någon” ska göra.
Och världen blir en annan.